[65] Indernas sed och gästfrihetslag bjuda att välkomna en gäst ej blott med vördnadsfulla ord, utan äfven med räckande af vatten till fötternas sköljning och med framläggande af ris och frukter och en svalkande dryck. Först sedan gästen dermed uppfriskat och stärkt sig, är tillstädjeligt att fråga honom om hans ärende. — Ett sådant emottagande kallas pûdschà.
[66] Bland lefnadsreglor, hvilka åligga en eremit, är äfven den, att af sin egen måltid, vanligen kokt ris, strö ut en del utanför sin hydda åt himlens fåglar och skogens djur. Äfven får han aldrig skada eller döda ett lefvande väsen. Derföre svärma skogens fåglar och djur tama omkring de Indiska eremiternas fridfulla hyddor.
[67] Enligt Indisk föreställning är sjelfmord ej ett brott, utan kan enhvar, som uppfyllt sina plikter i lifvet och ej mer har något att lefva för, sjelf påskynda sin förvandling.
[68] Asoka -trädet, betydande etymol. "bekymmerslös," "sorglös," är, då det står i full blomma, en af den yppiga Indiska naturens skönaste prydnader. W. Jones, till hvars ära trädet benämnes Jonesia asoca, beskrifver det sålunda: "Blomsterklasarne dofta straxt efter solens nedgång och före dess uppgång, då de uppfriskas af den fallande daggen. Orangerödt, blekgult och klar orange skifta i dess blommor, och färgerna blifva mörkare med hvarje dag, bildande nyanseringar af färgen i hvarje klase, allt efter som hvarje enskild blomma deri tidigare eller sednare slagit ut. Vextriket kan knappast erbjuda en skönare anblick än ett Asoka-träd i dess fulla blomma." — Öfvers. har på dess plats upptagit Linden, dels för att detta träd genom sina blommors doft närmar sig Asokan, men hufvudsakligen för att ej förlora en ordlek, som i originalet faller sig så naturlig, naif och behaglig.
[69] Enligt Indisk sed bevisar man vördnad emot någon genom att gå omkring honom på så sätt, att man hela tiden har honom till höger.
[70] Tschakravàka är en fågel: Anas casarca, som i Indiens poesi ofta omtalas i samma mening som hos oss svanen eller näktergalen. Hanen och honan skilja sig till natten och svara hvarandra med lockande toner ända till solens uppgång. Derföre är denna fågel en symbol af kärlekens längtan och trohet.
[71] I motsats emot en klass af Rakschasas, hvilka äro onda genier, anses åter andra vara emot menniskorna välvilliga Halfgudar, och räknas till Kuveras tjenare, likasom Yakschàs, om hvilka blifvit nämndt i noten 23.
[72] Manibhadra är en af Dschaina-sektens canoniserade lärare, hvilken sectens anhängare egna gudomlig dyrkan. Denna sekt, till hvilken äfven karavanen hörde, är en afart af Buddhaismen och är i Indien vidt utbredd. Dess heliga litteratur är ej affattad på Sanskrit, utan på Prakritspråket.
[73] Aristoteles, den första som lemnat en fullständigare, på egen åskådning grundad beskrifning öfver elefanten, uppgaf, att vid en viss tid ur dess öron flyter en saft (på Sanskrit mada ), som gör elefanten vild och likasom berusad. Denna uppgift blef ansedd som en fabel, äfven af Buffon, tills den genom Cuviers observationer bekräftades. Elefanten har emellan tinningen och örat en liten öppning, hvarifrån vid den antydda tiden svettar ut en saft med stark och skarp lukt. Härpå anspelas mycket ofta i den Indiska poesin. Genom att bäcken var grumlad af denna saft, antydes nejdens rikedom på elefanter, och derigenom tillika traktens vilda urnatur. — Det är, i dess vilda tillstånd, en instinkt hos den annars fromsinta elefanten, att anfalla den tama, hvilken den igenkänner på lukten.
[74] Hela stycket härifrån till 35:te dubbelversen afbryter sammanhanget, äfvensom den lugna gången af berättelsen. Man ser tydligt att det är sednare inskjutet, och det har äfven af O. Böhtlingk blifvit uteslutet i hans Sanskrit-Chrestomathie, der äfven Nala-dikten finnes upptagen. Öfvers. har likväl äfven här velat förblifva trogen sin princip, att helt och hållet följa Bopps edition.