[75] Bland de Gudar, hvilka äga makt att ställa hinder i vägen för framgången af ett företag, räknas, enligt hvad ur detta ställe synes, äfven Kuvera jemväl benämnd Vaisravana, rikedomens Gud, hvilken vi redan känna ur noterna 18 och 23. Men den förnämsta bland dem är Ganesa, hvilken hos Inderna är vishetens Gud och konstens, vetenskapens och alla goda företags beskyddare. Inderna framställa hans bild med hufvud af elefant, hvilket djur, det klokaste i naturen, är vishetens symbol, och låta honom följas af en råtta, som anses för en symbol af försigtighet och om tänksamhet. Indern börjar intet företag, utan att anropa dessa "hinderställande" Gudars beskydd, och skrifver aldrig en bok, af hvad slag den vara må, utan att främst sätta dessa ord: sriganesàya namah "vördad vare den helige Genesa," eller: kusalam ganesàya "helsad vare Ganesa." — Vi se ur detta ställe, att spådom ur stjernorna och ur fåglars flykt ägde rum redan hos Inderna.
[76] Om dessa daemoniska väsen har blifvit taladt i föregående noter.
[77] Indern hyllar själavandringsläran; han tror att själen, under dess process till rening och högre fullkomlighet, byter om sin drägt och ständigt ur en kropp, då denna dör, träder in i en ny, tills den, genom pröfning och vandring renad och fullkomnad, slutligen befrias från sin irrfärd och försjunker och försmälter i det gudomligas absoluta väsen. Själen medför ej till ett följande lif minnet af ett föregående; blott genom Gudarnes nåd kan denna gåfva någongång förunnas henne. För att kunna försona tron på försynens rättvisa med de olyckor, hvilka ofta oförtjent synas drabba menniskan här i lifvet, fattar Indern nu dessa såsom straff för i ett föregående lif begångna brott, hvaraf menniskan mer ej äger minne.
[78] Amma: dhàtri d.ä. Regentens fostrarinna, en hederstitel för den högsta fru vid det Indiska hofvet, likasom Lifkusk (se not 42) en ärebenämning för den närmaste förtrogne i Konungens omgifning.
[79] Srî, äfven kallad Lakschmi, Vischnus gemål, lyckans Gudinna.
[80] Slottsterrassen, egentligen slottets tak: prasàdatala, som i orienten alltid är platt, utgör der, i synnerhet i qvällens milda svalka, ett angenämt och vanligt samlingsställe för husets qvinliga befolkning.
[81] Redan förut har det varit fråga om de mythiska, heliga ormarne, ett slags väsen midtemellan Gudar och menniskor. Karkotaka var deras Konung, Bhogavati deras hufvudstad.
[82] Om Nàrada är taladt i noten 13. Alla dessa Eremiter och vise Rischis beskrifvas såsom mycket lättretliga och förgrymmade, då de blifva störda i sina heliga botöfningar och betraktelser. De bestraffa vanligen den störande med förbannelse på en viss bestämd tid; detta bann är sedan oåterkalleligt, och kan ej ens af de Vise sjelfva upphäfvas före utgången af den fastställda tiden.
[83] Originalets: àkàsa, "den lysande," "den strålande," motsvarande vår aeter, betyder på detta ställe blott den fria lefnadsluften, i motsats emot den af lågorna upphettade och andedrägten hämmande luft, hvarur Nala kom. I Indernas philosophiska språk antydes deremot med àkàsa ett femte element, den öfra lätta luften, hvilken betraktas som elementet och ursprunget för ljudet, för ordet, och dermed för den gudomliga uppenbarelsen. Antagandet eller förkastandet af detta femte element utgör tillika ett tvisteämne för den Indiska philosophiens olika skolor. Dess förkastande innebär förkastandet af den gudomliga uppenbarelsen, och är sålunda atheism. — För eld står i orig. krischnavartman "den, hvars väg är svart." Sådana bildrika uttryck förekomma i Sanskrit ofta; de tala till fantasien och gifva språket en egen etymologiskt genomskinlig dager, genom att framlägga ordets betydelse ej blott för tanken, utan derjemte äfven för åskådningen.
[84] Orig. har här en ordlek, som öfvers. ej sett sig i stånd att återgifva. Ormakungen ber Nala räkna sina steg ett för ett; han gör så och säger "tio," dasa (dasan, decem); i detsamma biter honom ormen, emedan dasa (imper. af dans) äfven betyder "bit"!