[85] Här få vi åter, likasom i slutet af sjette sången, fatta Kalis vistande i Nala alldeles verkligt och sinnligt. Karkotaka antar Nalas gestalt och förändrar honom, gjutande i honom sitt ormagift, hvaraf Kali, som fortfarande var i Nala, plågas och täres, så att han nödgas vika. Deremot känner Nala, som fått en ny organism, alldeles icke giftets menliga verkningar. — Huru Kali viker ur Nala, få vi i det följande se.
[86] Ikschvàku, son till Vaivasvata (den närvarande tidsperiodens styresman). Solens sonson, var stamfader för den Solargeneration (sûryavansa), hvars öden och bedrifter skildras i Ràmàyana, likasom Lunargenerationens (Tschandra vansa) i Mahàbhàrata. En ättling af den förra stammen var Rituparna, dess åldriga hufvudstad Ayodhya.
[87] I orig. "ett klädnadspar." Till en fullständig beklädnad hörde hos Inderna en underklädnad och en öfverklädnad. För att beteckna Nalas utblottande tillstånd, då han lemnade sitt rike, säges i nionde sången att han gick bort "i en underklädnad", "i en enda klädnad", d.ä. blott till hälften klädd.
[88] Nml. guldstycken.
[89] Läsaren torde erinra sig att Vàrschneya var Nalas egen kusk, med hvilken Damayanti, då olyckan stundade, af omtänksamhet sände de små barnen till sina föräldrar i Vidarbha, och hvilken sedan tog tjenst hos Rituparna.
[90] I orig. Agrahàra. Så kallas ett land, hvaraf Konungarne åt någon förlänat afkastningen, förbehållande sig sjelfva besittningsrätten. Detta är en vanlig gåfva af Konungar åt Brahmaner.
[91] I orig. Just då man utropade: "helig dag"? Detta är den ceremonie vid offerfesten, då man före bönen tre gånger efter hvarandra utropade orden: "detta är en helig dag."
[92] Lakschmi är ett annat namn för Srî, Vischnus gemål, lyckans och rikedomens Gudinna.
[93] Rati är hos Inderna Gudinnan för kärleken, tagen i dess icke-platoniska bemärkelse. I orig. står "Manmathas Rati." Ratis gemål är Manmatha, etymolog. "den hjertat upprörande;" han benämnes med ett vanligare namn Kàma ("längtan," "kärlek"), och ännu: Ananga och Kandarpa. Om anledningen till dessa sista namn berättar mythen, lekande inom etymologiens område, följande: Gudarne blefvo en gång angripne af Daemonerna, och Brahma sade dem, att de kunde räddas endast af en son till Siva, hvilken då under stränga botöfningar och heliga betraktelser, fjerran från kärlekens fröjder, lefde i Himàlayas berg. Gudarne sände dock kärlekens Gud med det farliga uppdrag, att tända kärlekens gnista i Sivas bröst. Han sköt på honom sin pil och sårade honom, men Siva vredgades och krossade Kàma med blixten ur sitt öga. Hans gemål Rati sörjde bittert, och bönföll hos Siva, att han åter skulle kalla Kàma till lif. Siva gjorde det, men med det vilkor att Kàma skulle förblifva utan kropp; blott hans ande skulle åter lefva till Ratis glädje. Af detta skäl kallas Kàma Ananga, "den okroppslige." — Kandarpa åter kallas han, emedan hans första ord i verlden var Kandarpa (?) "hvem skall jag bringa i brand?" och sköt med dessa ord sin första pil på Brahma. Ràma afbildas, likasom Cupido hos Romarne, med pil och båge, men strängen på denna sednare består af bin, det ena hållande sig fast vid det andra; dermed skall antydas på engång sötman och smärtan af kärlekens sår.
[94] Ràhu är en Daemon, en ljusets afsvurne fiende, hvars hufvud Siva en gång vid ett offer afhögg. Nu irrar detta hufvud omkring i verlden, och, då det fått tag på solen eller månen, slukar det dem med sitt jättegap. Sålunda uppkomma sol- och månförmörkelser. Men lyckligtvis har Ràhu endast hufvudet qvar, så att han, äfven med bästa vilja, ej länge kan hålla solen och månen fängslade, utan de komma åter fram och lysa för menniskorna, tills Ràhu under sin irrfärd ånyo råkar på dem. — I orig. står "en fullmånsnatt, hvars måne Ràhu slukat;" den måste synas dubbelt mörk, då på en gång dess klara ljus försvinner.