[95] Elefanterna förtära lotosplantan och uppgrumla dervid vattnet.

[96] Rohini är namnet på den stjernbild (nakschatra), till hvilken månen kommer först bland de tjuguåtta, hvilka den under sitt omlopp passerar. Mythen, som öfverallt har sin tolkning till reds, förtäljer härom, att Månen förmälde sig med Dakschas (en af verldens urmödrar) tjuguåtta döttrar, stjernbildernas personificationer, och, för att förekomma svartsjuka dem emellan, beslöt att turvis dröja en dag hos en hvar af dem. Under hans vandring från den ena af sina gemåler till den andra, ses han af menniskorna. Rohini var nu den första, och hon måste åter vänta honom en månad till ända, sen han hos henne hvilat sin ena dag. Deraf jemförelsen med Damayanti.

[97] Hennes egna tvenne barn, hvilka hon sände hem i sin moders vård.

[98] I orig. "månens första rand, som ännu är skymd och fördunklad af nytändningen, lyser ännu ej klart." Såsom glansen af månens rand synes matt vid nytändningen, af den fördunklas, så skymdes märket på Damayantis panna af stoftet, som låg deröfver. — Ett sådant födelsemärke gäller äfven hos Perserna som det högsta skönhetstecken. — Den Indiska dikten antyder här, till hvad grad Damayanti i sin sorg vanvårdade sitt yttre, på ett sätt, som törhända stöter vårt europeiska öra. Men Indern såg dervid säkert ej den nakna verkligheten, utan blott djupet af hennes sorg och höjden af hennes likgiltighet för den verld, som omgaf henne.

[99] I orig. "likasom en timme." Då ett ord i Sanskrit ej skall tagas i dess direkta betydelse, fogas till detsamma alltid ordet iva "likasom;" Indern sä ger t.ex. ej "ett lejon i styrka," utan "ett lejon likasom i styrka." Så äfven här; genom detta iva, fogadt till muhûrtam "timme," säges blott att omfamningen varade länge. Inderna delade dygnet i 30 timmar, hvarochen således utgörande 48 minuter.

[100] Ehuru det ej af lagarne är förbjudet, anses det dock hos Inderna vanhedrande för en qvinna att äkta mer än en man. Ur denna känsla utbildade sig sedermera i Indien den derstädes in till sednaste tid ganska allmänna grymma plägsed, att enkor lefvande kastade sig in på bålet, der, enligt Indiskt bruk, deras aflidne mäns qvarlefvor förbrändes till aska. De ansågos genom denna trohet och uppoffring förvärfva paradiset. — Vi se i början af följande sång, huru Nala uppröres af tanken på, att Damayanti skulle ingå en ny äktenskaplig förbindelse. Han kallar det ett brott, men söker dock urskulda henne. Detta var emellertid icke Damayantis afsigt, utan blott en list. Hon ville tvinga Nala att komma till Kundina, väl vetande att endast han vore i stånd att på en dag färdas de hundrade mil, hvilka skilde Kundina från Ayodhya. Ingen annan kunde under sådana omständigheter begifva sig på färd, och gjorde det någon och hann målet till bestämd tid, så var detta ett bevis på, att denna man verkeligen var Nala.

[101] Indernas lag föreskrifver att en qvinna skall vistas i sina föräldrars hus eller i sin mans. Ett irrande ibland fremmande kastar skugga på hennes dygd och vandel. Nala förebrår sig nu att hafva tvungit henne att ensam irra omkring i verlden, och tänker att hon möjligen till följe deraf blifvit af de sina förskjuten och bragt till förtviflan.

[102] I orig. står: "helgade l. utmärkta af tio hårhvirflar l. rasfläckar" àvartta (bläs). Dessa fläckar synas vara kännetecken på olika raser. — Det synes troligt att hästen ej varit ursprungligen inhemsk i Indien. I Indernas poesi anspelar ofta på trakterna norr om Himàlaya såsom hästarnes hemland, och inom sjelfva Indien ansågos de bästa hästar komma från den trakt, som erbjuder den enda tillgängliga väg till Indien från Asiens öfriga continent, neml. nejden kring Indusfloden och dess tillflöden, det s.k. fem flodernas land (Pendschab: pantscha-nada ).

[103] Den gamla Indiska vagnen hade mycket låga hjul. Det är möjligt att man, för att underlätta uppstigandet, inöfvat hästarne att falla på knä, likasom kamelerna liggande på knä emottaga sina bördor.

[104] Då Nala tog i tömmen, höjde sig hästarne i luften, ty Nala hade af Agni fått "tillgång till högre rymder, som stråla af eget ljus." Denna gåfva att färdas genom luften förlänades stundom af Gudarne åt jordens hjeltar. Äfven i Sakuntala se vi diktens hjelte Duschmanta färdas genom luften.