[125] Vindens Gud: Vàyu.
[126] Gudarnes trummor: åskmolnen.
[127] Syftar på XIV:e S. sl. 24, 25, der ormarnes Konung Karkotaka gaf Nala en klädnad och sade, det Nala skulle återfå sin rätta gestalt, så snart han påtoge denna drägt och tänkte på honom.
[128] Läsaren möter här ett annat versmått än det vanliga episka. Man har ansett dessa verser, hvilka stundom förekomma i slutet af någon afdelning i den episka berättelsen, för sednare inskjutna, och har på denna grund velat utmönstra dem; men denna åsigt är sannolikt icke den rätta. Skalden hvilar vid en längre vers ut och gör en paus, dermed antydande att det föregående är afslutadt och att en ny afdelning vidtager. Vackert och passande faller sig en sådan vers t.ex. på detta ställe, det enda i hela stycket, der en sådan förekommer; skildringen af Nalas och Damayantis sorger och lidanden, hvilka utgöra diktens egentliga ämne, hafva här upphört och fått sin försoning i återseendets lycka. Den egentliga Nala-dikten slutas här; det följande är blott en epilog, der mindre väsendtliga förhållanden, hvilka i dikten blifvit berörda, finna sin lösning.
[129] I Indiens städer var sed, att vid högtidliga och glada tillfällen bestänka gatorna med välluktande vatten.
[130] Himmelska nymfer: apsaràs "de hafsborna," bayadererna, houris, i Indras himmel. Mythen förtäljer, att de dykade upp ur hafvet, då Gudarne upprörde det, för att derur framtvinga ambrosia. Indra sände stundom någon af dessa sina sköna tjenarinnor ned till jorden, för att störa och förleda någon helig botgörare, som med sin, genom fromhet och botöfningar vunna makt hotade att blifva farlig för hans välde.
[131] Neml. Indra, här kallad Satakratu "den som har hundrade offer."
[132] Indras lustgård heter Nandana "den tjusande," och är Indernas Elysium.
[133] I orig. står dschambudvipe "på rosenäpplets ö." Indernas myther föreställa sig jorden utgöras af sju öar (dvipàs), liggande i ring omkring det heliga berget Meru, såsom kring knoppen af en sköld, den ena ringön utanför den andra, med mellanliggande haf. Den närmast kring Meru liggande verldsön är Indien, kallad Dschambudvipa efter det i Indien vexande rosenäpplet (Eugenia jambolana), hvars frukter äro bland de ljufvaste, naturen äger att erbjuda. Om de öfriga verldsöarna gjorde Inderna sig högst dunkla och fabelaktiga föreställningar.