Kesinî, Damayantis tärna.
Sudeva, Brahmaner, utsände af Damayanti.
Parnâda, Brahmaner, utsände af Damayanti.
Vàrschneya, Nalas lifkusk.
Vàhuka, Rituparnas kusk.
FÖRSTA SÅNGEN.
En Konung Nala det fordom fanns, Virasenas son, Af herrliga dygder prydd, hästkunnig, att skåda skön; Han stod ibland jordens Furstar, som Indra[1] bland Gudarne Och strålade öfver alla, som solen på himmelen, Gudfruktig och Vedakunnig,[2] han var Nischadernas[3] Kung, Och älskad af ädla tärnor, frikostig, med hjelteskick, Den säkraste bågskytt äfven, och väldig som Manu[4] sjelf, Och sina passioners herre — dock fallen för tärningsspel.[5]
Så lefde ock i Vidarbha Bhima, en mäktig Kung, 5 En hjelte, med dygd begåfvad, men saknande fadersfröjd; Och offer och bot han gjorde i längtan att få en son. — Då kom der en Brahmarischi,[6] Damanas, till hans borg, Men Konungen och hans maka der gästade honom godt, Af pliktkänsla och i hopp om den Vises välsignelse. Och, tacksam, Damanas gaf åt Kungen och hans gemål En herrlig gåfva: en dotter och herrliga söner tre. Dama och Damayanti, Dànta och Damana.[7] Af sköna dygder prydde och väldige vexte de; Men Damayanti åter i verlden blef vidt berömd 10 För skönhet, glans, behag och sin smidiga midjas vext.
När mogna år hon hunnit, hon omgafs i hundratal Af strålande tärnors skara, som Satschi[8] i Indras hof. Men Bhimas dotter, prydd i juvelers och perlors prakt, Der glänste i tärnors skara, som blixten i molnets natt, Med smäktande ögon, ljuflig som Skönhetsgudinnan sjelf. Ej var bland menskor, Daemoner, och ej ibland Gudarne En skönhet, liknande hennes, än sedd och ej ens förspord; Ljuf var hon att Gudarnes hjertan hon satte i oro lätt. — Och Nala, bland män en tiger, i skönhet ej andra lik, 15 Som kärleksguden i fägring, så stod han för menskors blick. I hennes närhet man städse hörde blott Nalas lof, Och inför Nischaderkungen man prisade henne blott. Så, fast ej sedda, ej kända, de älskade dock hvarann, Och ryktet underblåste städs deras kärleks brand.
Så Nala, ej mäktig mer att qväfva sitt hjertas qval, Satt tankfull engång i parken, som gränsade till hans slott. Då såg han en flock af svanar, med vingar i silfverglans, I skogen irrande sorglöst. Han fångade en af dem. Men molnets granne talte och sade till Nala så: 20 "Döda mig ej, o Konung, och fröjd skall jag bringa dig! Hos Damayanti skall jag höja din ära så, Att hennes tanke ej nånsin söker en ann än dig." Åt svanen, som sådant talat, Kung Nala dess frihet gaf, Och svärmen lyftade vingen; det bar till Vidarbhas land. —