Då Vidarbhas stad den hunnit, den glänsande svanesvärm, Den sänkte sig lätt i parken vid Damayantis slott; Och hon, i tärnors skara, då hon såg de herrliga der, Så sökte hon muntert fånga de glänsande fåglarne. Då skingrades hastigt svärmen omkring i den ljufliga lund, 25 Och tärnorna, spridda i parken, svanarne jagade. Den svan, den Damayanti, förföljande, upphann re'n, Den antog menniskostämma och talte till henne så: "Hör Damayanti! Nala heter Nischadas Kung, Som Asvinabröderna[9] herrlig; ej liknar han andra män. Om hans du vore, hans maka, du sköna, af ädel börd, Då vore ditt lif ej fåfängt, din skönhet ej utan frukt. Väl hafva vi skådat Gudar, — Gandharver,[10] Daemoner ock, Och menskor, men ännu ingen — så herrlig och skön som han. — Du är en perla bland qvinnor, en prydnad bland män är han, 30 Och passande det sköna förentes med skönt till ett." Så talte svanen, men hastigt Damayanti svarade så: "Gå, säg detsamma åt Nala, Nischadernas ädle Kung!" "Ske så!" Så svanen svarte Vidarbhas ljufliga mö, 32 Flög till Nischada åter och täljde för Nala allt.

ANDRA SÅNGEN.

Men Damayantis tankar, sedan hon svanen hört, De dröjde ej mer hos henne, men städse hos Nala blott; Och tankfull blef Damayanti, och sorgsen och blek om kind, Föll af, och barmen häfdes ständigt af suck på suck. Och drömmande mot höjden hon såg med förvirrad blick; Än var hon blek, än jagades bloden af kärlek upp; Ej fann hon frid i hvila, ej nöje i näring mer, Ej slummer natt eller dag, städs klagande: ve, o ve! Af dessa tecken funno Damayantis väninnor lätt 5 Att sjuk hon var i sitt hjerta; och så för Vidarbhas Kung Förkunnade att hans dotter förlorat sin sinnesro.

Då Konung Bhima detta af tärnornas skara hört, Han ansåg visligt saken för Damayantis väl af vigt. Han tänkte: Hvi är min dotter, som vore dess sinne sjukt? Men då han sen betänkte att mognade år hon nått, Så fann han tid för henne att välja sig en gemål, Och lät nu sammankalla de mäktiga Furstar så: "Kommen, o Furstar! min dotter skall välja sig en gemål".[11] Men Furstarne, då de hörde af Damayantis val, 10 På Bhimas kallelse alla färdades till hans borg, Och fyllde jorden med dånet af elefanters och hästars tåg, Och ståtliga härars, prydda i doftande kransars prakt. Men Bhima Kung, långarmig,[12] emottog de ädla män, Dem hedrande, som det höfdes. Och ärade dröjde de.

Vid samma tid de högste af Gudarnes Vise ock, De ädle och fromme Rischis Nàrada[13] och Parvata, Från jordens lägre nejder gingo till Indra up Och ärade in de trädde i Gudakonungens borg. Men Indra, sedan han helsat, frågade nådigt dem 15 Om deras gudomliga välgång och helsa till lif och lem.

Nàrada sade:

O Herre, hälsa vi känna lifvande hvarje lem, Och furstarne äfven dermere befinna sig alla väl.

Vrihadasva sade:[14]

Så sagdt, då svarade Vritras och Balas baneman:[15] "Dock, de rättrådiga furstar, som kämpa med dödsförakt — De som i striden modigt döden i ögat se, Dem tillhör himmelen, såsom Kàmaduk[16] tillhör mig — Hvar äro nu dessa hjeltar, då här jag ej skönjer dem, Då ej till mig de komma, som ärade gäster, mer? Så frågad af Indra sade den vise Nàrada 20 Maghavan![17] Hör mig, hvi dem här du ej skådar nu: Vidarbhakonungens dotter, hon, Damayanti nämnd, I skönhet oöfverträffad af qvinna på jordens rund, Hon skall nu snart sig välja bland Furstarne en gemål. Dit hasta alla Kungar och Konungasöner nu, Och henne, verldens perla, de söka att vinna der I täflan alla, o Vritras och Balas baneman!"

Men medan detta taltes, till Gudarnes Konung der Nalkades, jemte Agni, Verldsbeskyddarne.[18] Så fingo de alla höra den vise Nàradas tal 25 Och sade muntert: "Välan, så låt oss jemväl gå dit!" Och sedan gingo de alla, med vagnar och tjenare, Ned till Vidarbha, i samma afsigt som Furstarne.