Om någon timme skulle sällskapet gå till stationen för att passa på kvällståget. — Jag vet en genväg, sade jag, och man såg på klockorna och fann, att man behövde en genväg. Från gölen gick ett brett dike och över det diket låg en planka. Från den ledde en gungande stig mellan svarta dyhål, över starrtuvor och skvattrambuskar till gölens avlopp på andra sidan mossen. Men där fanns ingen spång, och där var det bråddjupt vid berget, där stigen fortsatte inåt skogen. Det var en genväg, men man måste simma, om man ville begagna den.
— Om du visar oss den där genvägen, får du din femöring, sade en av bokhållarna.
— Kom bara över plankan, sade jag. Kalle Trenck förstod, och knappt hade sällskapet vandrat ut i mossen, förrän vi båda som vesslor sprungo tillbaka, drogo till oss plankan och voro i säkerhet på ängssluttningen, därifrån vi kommit.
— Gå bara först rakt fram, så till vänster och sen till höger och så tillbaks igen och hämta plankan, skrek Kalle Trenck. Det blev ett liv i mossen, kan man förstå. De klevo ned sig och stodo ibland rådvilla balanserande på vacklande och sjunkande tuvor, tills de äntligen hunnit tillbaka till platsen, där plankan legat. Där måste någon offra sig och antingen vada i gyttja till axlarna eller också simma över. Då funno vi vår tid vara inne och lade benen på ryggen släpande plankan mellan oss. Vi gömde den bland ljungen i småskogen och befunno oss snart i säkerhet.
Bokhållarna och deras kvinnor kommo verkligen i tid till kvällståget, men mellan brädstaplarna lågo Kalle och jag och fröjdade oss över deras till oigenkännlighet dyiga byxor och kjolar. Varför skulle de locka hyggliga smålandspojkar att äta levande rudor? Vår hämnd var lyckad och ljuv, och när tåget gick, hjulade Kalle Trenck och sjöng något på ett främmande språk. Jag frågade vad det betydde. Han svarade: — Det betyder Käre Gud och käre Faen — det hade hans pappa lärt honom.
Läsaren tycker kanske, att jag talar litet för mycket om mig själv och om Kalle Trenck, men han var ju min bästa kamrat. Han blev gardist sedan och försvann i det vimmel vi — du och jag — äro i.
Nu övergår jag till fru Trenck. En gång kommo jag och min bror och Kalle Trenck ner till ån för att bada i Den Stora Hålan. Den ån och den hålan skola en gång få sin särskilda historia. — Bon! som Strindberg säger — vi kommo utmed videstranden och mellan några alars blanka grönska fingo vi se två kvinnor kliva ned i vattnet. Det var fru Trenck och hennes syster, som plötsligt kommit på besök, jag vet ej varifrån. Hon var svart, svarta ögon och blåsvart hår, mörkare än systern, och jag kommer särskilt ihåg, att hon hade svart hår på axlarna. Vi började krypa alla tre, som man kryper på en älg — och just som vi lagt oss till rätta bakom en albuske och kände oss härligt syndiga — tänk, 10, 12, 13 år — vände sig fru Trencks syster om i vattnet och sade: — Kom hit ni, pojkar, var inte blyga! — och i detsamma stego båda kvinnorna upp på andra stranden. Som gudinnor! Som gudinnor! Jag försäkrar, att jag minns det — nå, vi voro ju pojkar och den enas son var ju med oss — och vi sprungo som jagade genom det höga gräset. Än kommer jag ihåg, hur gräset kändes under fötterna, varmt av solen och mjukt att springa i. Det var syra med röda knoppar på stänglarna och klöver och den växt som kallas De vitas fotspår.
Den kvällen tordes Kalle Trenck inte gå hem. Vi snärjde gäddor bland näckrosorna längre uppåt ån hela dagen. Kalle skulle ligga i en lada på natten. Han gjorde det, men dagen därpå genljöd nejden av hans skrik och inte bara hans, ty det var allmän uppståndelse i Trencks stuga. Han hade slagit sin hustru också och hon hade sökt riva ut ögonen på systern. Man sade, att det var svartsjuka — det var en mystisk åkomma, som vi pojkar inte hade erfarenhet av — ännu. Alltnog — systern försvann ur huset.
Några månader därefter dog plötsligt fru Trenck. Då fingo vi veta, att hon aldrig varit gift med Trenck. Vi förstodo inte det där, vi pojkar, men intressant och hemlighetsfullt var det.
En vecka efter hennes död kom systern tillbaka för att se efter barnen och sköta hushållet.