Några veckor senare kommo zigenare till samhället. En kvinna i smörjiga, grant färgade trasor kom hem till oss och tiggde och talade något slags tysksvenska. Jag var stolt över att förstå några ord. Hon spådde mig för en tolvskilling och berättade, att jag skulle dö innan jag blivit fyrtio år och att min bästa vän skulle bedra mig och att jag skulle gå vithårig i graven. Och före och efter spådomen kysste hon på sitt pekfinger och rörde min panna. Så gick hon.
Zigenarna stannade länge och bodde hos Trenck. Det var hon, spåkvinnan och hennes man, naturligtvis förtennare till yrket, en lång karl med stort svart helskägg och långt oljigt hår och en liten pojke på fem, sex år, deras son. De dagarna var det liv hos Trencks, så det förslog.
En kväll blev jag vittne till en scen. Det lät som om de slagits därinne. Barnen skreko och sprungo sin väg. Kalle kom ut följd av ett vedträd. Jag visslade och han kom. Vi gömde oss bakom några buskar på andra sidan vägen, medan oväsendet tilltog. Plötsligt kom den långe zigenaren som utslungad med Trenck efter sig. Trenck höll en bössa i handen och var vit i ansiktet och kring hans hals hängde båda kvinnorna, zigenerskan och den jag trott vara hans svägerska. De gräto och bådo, men han skakade dem av sig och slog efter dem med bösskolven. De sprungo ut på landsvägen och Trenck tycktes tänka efter ett ögonblick. Zigenaren hade satt sig på dikesrenen och vaggade fram och tillbaka med överkroppen utan ett uttryck i ansiktet. Han var full som en kaja.
Men så tycktes Trenck ha fattat ett beslut. Han sprang efter sin svägerska och gav henne ett väldigt slag i ryggen, så att hon blev liggande som avdånad. Så vände han sig mot zigenerskan. Men hon ställde sig rak framför honom och skrattade mellan snyftningarna och skrek: — Tag mig, tag mig! Och plötsligt rusade Trenck fram och lyfte upp henne och bar in henne, medan han bet i hennes flätor och stötte fram ljud som läto som morrningar. Om några sekunder kom han ut igen och bara väste och knöt nävarna ut mot landsvägen, låste dörren och lade på bommen innanför.
Kalle och jag sprungo därifrån. Han var lugn och sade bara, att nu fick han ligga i ladan igen, och det var roligare än att ligga inne, när det var sommar.
Dagen därpå kom länsmannen dit. Zigenaren och hans lille son voro försvunna tillsammans med Trencks svägerska, men zigenerskan fanns kvar. Det blev förhör och en massa saker, som vi ej förstodo, och om några dagar stod handelsboden med tillskruvade fönsterluckor. Barnen kommo i fattigvårdens händer, sedan Trenck en morgon befanns borta med sin nya fru.
Ja, så var det med det!
Men väl tjugu år efter dessa händelser återsåg jag Trenck. Då gick han på träben och spelade fiol vid en lägerplats i en annan trakt av Sverige, långt från min hemsocken. Han hade blivit överkörd av tåget uppe i Norrland, sade man. Men tror ni att han gick ensam? En ung, vacker, mörkhyad kvinna med en unge på armen följde honom och tog upp slantarna.
Trenck hade blivit gråhårig och hade ett stort rött skägg, men samma lugna, oberörda ögon lyste under samma hårda panna, och ensam behövde han ju aldrig gå. Han hade aldrig behövt det.
Somligt folk är så beskaffat.