Omnium Bar.
Har någon varit på Omnium Bar? Den ligger strax bredvid Sorbonne, om jag minnes rätt vid första eller andra tvärgatan på Rue des Ecoles från Boul’Miche räknat. Den är eller var helt säkert en tämligen grovt maskerad institution, ty om man kom dit klockan 10 på kvällen fick man stundom vänta tills en sömnig, fyrtioårig, vitpudrad, karminläppad Hebe uppenbarade sig och presenterade sina former bakom kolsyremaskinen på disken. På hennes vita sidenbröst lyste ett diamantsmycke av väldiga dimensioner. Hon kom upp ur underjorden uppför en trappa, och ur den trappans djup hördes det makabra glammet från det underjordiska Quartier Latin som ur en gruva.
— Men madame, här är ju intet liv!?
— Ni är amerikanare, inte sant? Nå, kom igen halv tolv — — — men först bjuder ni på en vieux Marc — — —?
— All right! Three vieux Marcs and then at half past eleven!
Varför inte vara amerikanare?
Kom man då tillbaka klockan halv tolv fanns ingen sömnaktighet på lokalen. Den fyrtioåriga värdinnan strålade av vieux Marcs och juveler och hade en ung kvinnlig assistent, kostymerad som spanska, en sextonåring, som just höll på att dyka ned i Paris’ helveten.
Men hon hade också en annan assistent. Det var en idiot, som dansade och sjöng därinne. En liten förkrympt karl som var lam i halva kroppen. Hans vänstra arm var uppdragen under hakan och vänstra benet vägrade ibland att göra tjänst, men han skrattade ett kyrkogårdslöje hela tiden och sökte göra sig så komisk som möjligt. Om halsen hade han en kedja och vid den en sparbössa, som han kysste efter var slant som ramlade ned.
Jag var där under en tämligen typisk epok i det moderna Paris’ historia. Det var under det interregnum, då man inte visste om La mattchiche eller La petite Tonkinoise dominerade, alltså sommaren 1906. Där dansades inne i Omnium Bar och endast med sextonåringen, som var skön som en demon och kanske också erfaren som den gamla ärevördiga innanför disken, vilken bara drack och lät sina juveler blixtra och ibland rullade en tumtjock cigarrett. Publiken bestod av svarta latinare med lugg och absinter framför sig på bordet, där trasiga kortlekar blevo ännu trasigare.
Men en kväll kom jag in där och vid baren mitt framför ingången satt en gammal herre i grå storm och oklanderlig redingote. Jag beställde en vieux Marc och tog ett av de fem borden i det lilla rummet. Sedan mina ögon vant sig vid belysningen, började jag se mig ikring och märkte att den gamle elegante herrn saknade sulor i sina skor. Jag såg att han sökte dölja bristen genom att skjuta upp fötterna under redingoteskörten.