Jag gick fram till baren och bad om en tändsticka. Den gamle mannens krage var icke absolut fräsch men ljuset förmildrade det defekta i hans dräkt. Innan den gamla vitsminkade hunnit tända en tändsticka åt mig hade jag en vaxsticka ur gubbens låda. Jag tackade och frågade, om han inte ville sitta vid mitt bord. Jag skall aldrig glömma den överlägsna blick han gav mig, då han steg ned från sin höga stol för att följa mig till min plats.
— Herrn är amerikanare, sade den gamla vitsminkade som ett slags presentation till min fördel.
— Nej, ni är inte amerikanare, sade gubben, sedan vi placerat oss. Ni är holländare eller tysk, ty ni talar så dålig franska. Ni har engelska kläder, men ni har skor som tala om något annat, och ni är orakad. Möjligen är ni ryss, men ni är ensam, och ryssar gå aldrig ensamma här, men deras franska är bra, och därför kanhända — — — men jag vill inte forska! Vet ni, man har mera utbyte om man inte känner varandras ursprung. Ni är väl journalist eller artist fast ni inte precis går i uniform. Ni dricker vieux Marc — alltså är ni mera alkoholist än något annat. Inför alkoholen försvinna nationaliteterna och alla bli gamla bekanta oavsett ålder och kön — — —
— Ja, men kön — — — kvinnorna reagera mot alkohol på annat sätt än vi män!
— Inte då de nått mogen ålder! Se på mig! Tror ni inte att jag känner kvinnorna?
Ett par mörkgrå ögon lyste mot mig ur ett gult ansikte med en örnnäsa mitt i över ett par vita uppvridna mustascher. Hakans ställning skvallrade om brist på tänder men käkarna voro fortfarande energiska. Hela ansiktet var ett system av rynkor, där en stort anlagd människostuderare möjligen skulle ha kunnat avläsa en historia och konstruera dess fortsättning. Jag kom att tänka på en bok om kiromantien från början av 1500-talet, som jag har här hemma och där en verkligt stor tanke är framställd i enkla satser: — Lika väl som en kiromant på grund av handens linjer kan konstatera en människas historia och bestämma hennes framtid, lika säkert kan den vise beskriva jordklotets forntid och framtid efter floder och bergsträckningar.
Fan vet hur jag kom att tänka på min gamla bok hemma i Grisslehamn, men min bordskamrats ansikte påminde mig om den här planeten sedd von oben!
— Ni bjuder mig på en absint?
— Naturligtvis! Två absint, madame!
— Ni tillåter att jag slår mig ned vid ert bord? sade madame.