— Naturligtvis! Tre absint alltså!
Nu voro vi tre vid bordet och den sextonåriga övertog serveringen. Människor döko ned- och uppför trappan vid sidan av baren. Under tiden dansade idioten fram och tillbaka och på borden smällde flottiga kortlappar, medan tillfälliga besökande drucko med flickan eller beställde en drink för att se på den vansinniga solomattchichen utförd av en riktig idiot.
— Ni bjuder på ett glas champagne också! föreslog madame.
— Nej, men jag vill gärna höra monsieur tala om kvinnan, sade jag. — Ni är ju specialist på kvinnor.
— Om!! min herre! Jag är artist, eller rättare, jag var artist, och så kommo kvinnorna. Jag blev bara människa, vilde, sauvage, då de kommo, och jag upphörde att vara artist. Nu är jag oberoende, jag är inte rik, men jag är lycklig, ty kvinnorna ha gett mig allt — — —
Jag började tro att jag kommit i en fälla och ville bräcka av från början:
— Men jag observerade, att ni inte har sulor under era skor.
— Min herre, ni observerar, ni är artist, men vet ni vad det betyder, att jag inte har sulor?? Ni har alltså sett det, cent millions bordelles de Dieu de merde, ni observerade det alltså! Kvinnorna ha gett mig allt och nu på slutet ha de gjort mig fattig. Fattigdomen — madame, återtag er plats innanför baren, ni är en stjärna där, en komet, som förr eller senare stöter mig ur min bana, men ni är ett moln här, jag måste tala med den här herrn alldeles ensam. Ni ursäktar, ni förlåter alltså! Ni är en ängel och jag vill icke låtsas märka jordstoftet på vingarna! Madame! Jag är er tjänare och jag återvänder i kväll eller nästa kväll! Jag är er tjänare, helt och hållet er, madame!
Madame drog ett väldigt bloss på sin cigarrett och återvände innanför baren, som om intet hänt.
— Min herre, ni är kanske målare?