— Här har du kardan, gamla Kalle!
— Well, här har du min!
Jag gladdes verkligen åt den där automobilen, ty jag inbillade mig att jag skulle kunna lista bort elektriciteten och förvåna Grisslehamnsborna med en vagn som går utan hästar.
Konsul Kleiner hade sjunkit tillbaka i soffan och ringde på en ny Moët et Chandon.
— Satans slapp servering! Dom förstår inte att det skall langas ideligen, ideligen, som Rotschild byter om skjorta. Vä?? Nej, det måste gjutas nytt liv i det försoffade Stockholm och dess omgivningar. Du förstår — 10 hästars auto! Du kan ha nöje av maskinen och slå dig på läkarvård och bli förmögen — förlåt, du kanske redan är förmögen! Hörru, ska vi inte be flickorna komma in och dricka ett glas. De släpa hela dan, dystert liv, vä?? Fan, då jag tänker på de stackars ungarna, som passa opp och äro glada åt en femtioöring i dricks, blir jag rörd, ska vi ta dom med oss till stan? Vä?? Di kan behöva lufta på sig litet. Ha ha!
I detsamma slocknade ljusen. Mörkret var kolsvart.
Jag tog fram min goda lappkniv, som jag alltid bär på mig. Den har suttit i väl hundra renars hjärtan. Jag kysste dess oljiga blad och sade till Kleiner: — Hör du, Kalle Johanson, det var fan vad ditt hjärta dunkar! Är du mörkrädd?
— Inte är jag mörkrädd och inte heller har jag dåligt hjärta, fast jag är litet fet. Men det är något som dunkar. Jag måste ha druckit för mycket champêtre. Och så slocknade ljusen! Det är ju fan! Kanske är det hjärtat som dunkar. Lyss på mitt bröst, är du hygglig, känn på hjärtat! Jag blir ruggig till mods.
Jag knäppte opp hans väst och kände på hans bröstkorg.
— Förstår du dig på sådant där? frågade han. Mitt hjärta har alltid varit first class!