Men jag förvånar mig icke över något. Framför mig, ett stycke in på kajen, ligger ett kolossalt vitt palats med slät fasad utan prydnader. Jag går in genom en väldig fyrkantig portöppning, över en ofantlig slottsgård, vilken liksom kajen är täckt med ett tunt lager snö som tyckes ha legat där alltid, genom en liknande portöppning ut på ett torg som är fullt av ryttarstatyer i täta ordnade leder. Tunn snö ligger överallt.
Jag känner en underlig beklämning, en oändligt trist känsla framför dessa ryttarstatyer, ty fastän orörliga, tyckas de mig äga ett visst bundet liv, ett medvetet avvaktande av något som klämmer ihop mitt hjärta, utan att jag vet vad det gäller.
Medan jag betraktar statyerna och känner detta, börjar en sval, fuktig vind blåsa över torget. Den känns på mitt ansikte med den egendomliga kyla den får, då man känner den i lä bakom en skog. Det rasslar sakta bland de hundratals statyerna. Men allt detta bara några ögonblick. Så blir det stilla igen.
Jag går åt höger förbi statyerna. Nu observerar jag, att torget på tre sidor är omgivet av isberg. Bakom slottshörnet ser jag en oändlig snövidd.
I detsamma bryter ett knippe solstrålar genom en rämna i det jämngrå molntäcket och lyser på snön med en glans så vacker, att jag aldrig kunnat föreställa mig något liknande. Endast på en liten fläck, skarpt begränsad av den nu violetta oändliga snövidden.
Jag tänker: — Att måla, att måla! — — men jag har ju intet att måla med.
I samma ögonblick far genom min hjärna: — Det där är inte ljuset! Det är skuggan av solen!
Då hör jag någon ropa mitt namn ur hopen av statyer bakom mig.
Jag vänder mig om och rösten höres igen, och den är som ekot av en tystnad. Ekot av en tystnad!
Jag går utefter statyraden. Hade jag icke märkt förut, att alla dessa kroppar och ansikten voro så ohyggligt utmärglade? Nu rasslar det igen bland dem och knakar som av trä, och jag ser, att det fladdrar gulnade trasor från ett ben här, en arm där, medan snöflingor från deras hjässor och skuldror yra mig i ansiktet.