Så hör jag mitt namn igen.
— Vem ropar? frågar jag.
Och från postamentet till en staty lösgör sig en kvinnoskepnad, höljd i trasor och med ett stelnat leende skulpterat i ett ansikte av något gult, hårt, vittrande. Hon slår armarna om mig och kysser mig. Iskyla tränger genom hela min kropp och jag tänker: — Nu dör jag — och vaknar — och fryser, ty en filt hade glidit ned på golvet och vinden dragit sig åt nordan under natten.
En reskamrat.
Jag lämnar Gare de l’Est i den tidiga morgontimmen, sömnig och olustig efter en parisiskt varm augustinatt med flugor och spindlar.
Vi äro fyra resande i kupén. Bredvid mig sitter en vitskäggig herre med hederslegionens band i knapphålet och mitt emot honom en otäck gammal yankee, som med infernalisk skicklighet, trots väggarnas förbud, börjar spotta runt omkring den gamle herrns och mina fötter. Han ser verkligen hemsk ut. Ett pussigt mörkbrunt ansikte. En rad kraftiga gula tänder skjuta ut från underkäken, som är ovanligt utvecklad och tillsammans med de tjocka läpparna förråder starka passioner. En lucka i tandklaveret gör honom till den pamp i spottning han är.
Mitt emot mig sitter en individ, klippt direkt ur Wienerkarikatyren med whiskers och äckligt soignerade mustascher.
Yankeen börjar intervjua den gamle herrn på verkligt god franska, något som förvånar mig, ty jag har nyss hört honom skrika till en hotellvaktmästare på renaste amerikanska.
— Ni har hederslegionen, säger han, lutar sig fram och tummar med smutsiga fingrar på det röda bandet. Den gamle ryggar tillbaka och söker värja sig med ett nummer av La Croix. Var ni med i kriget?
— Nej! svarar den vördnadsvärde kort och ilsket. Yankeen spottar mellan hans ben och tänder en söt Virginiacigarrett. Såå, ni var inte med! He he! Men jag var med!