Vi spetsa öronen. Till och med den gamle herrn ser intresserad ut.
— Ser ni, jag är elsassare och var med, jag! Fan anamma — jag slogs som en djävul och vad fick jag för det? Reumatism fick jag och inte någon bandstump — nå, jag var ju i ledet och inte en enda skråma fick jag under hela tillställningen. Och så reste jag till Amerika efter freden. Fan själv kunde inte se på, hur de här förbannade pickelhuvorna vände upp och ned på hela Elsass. Nu är jag på hemväg till Strassburg. Har inte varit i Europa sen 71. Har ingen bekant, vad jag vet! Döda allesammans de som känt mig. Men det gör detsamma! Måste hem! Det gick inte längre!
Vi börja intressera oss för berättaren och han fortsätter tacksamt, sedan han frågat oss alla tre om namn, yrke och inkomster. Han talar om kriget, om Bazaine och belägringen och svär vid minnena. Men plötsligt säger han: — Nej, nu måste jag tala engelska igen! Ni talar väl engelska! All right! Käken går ur led på det här viset. Har inte talat franska på åtminstone 20 år!
Nu hoppar han in på Amerika, där allt är biggest in the world. Vi fara just utefter Marne och han skrattar, då vi beundra vingårdarna. Vingårdarna i California, det är vingårdar!
I Epernay stiger den vitskäggige ut.
— Vet ni vad den där var? säger yankeen. Just en okosmopolitisk idiot var han. Den där i Amerika, ha ha ha! Vill ni ha champagne?
Han ropar till sig en av de många champagneförsäljarna och köper tre flaskor och tre glas.
— Champagne är det enda Frankrike har bättre än Amerika. Var så god!
Wienaren och jag se litet generade ut. Yankeen märker det.
— Ja ja, ni är européer. Strama och behärskade. Vill naturligtvis betala champagnen, he? Men har ni så mycket pengar som jag, vad? Ni vet ingenting om det, ni, men jag ser att ni inte har stort mer än respengar. Man får dubbla ögon i Amerika. Har jag inte rätt? Ni svarar inte genast — alltså har jag rätt. Drick, pojkar!