Vi drucko.
— Men fan må ta detta Europa för resten. Ni förstår, då man har arbetat sig upp och inte längre behöver krusa någon, då man strör drickspengar omkring sig — jag tycker att alla pengar i Europa är drickspengar — alldeles som aristokraterna, tycker man att man kunde få bli bemött som gentleman. Jag vet att jag har arbetartagen i mig — man arbetar inte ostraffat 25 år av sitt liv som en slav — som en slav, damn it, gentlemen — vet ni vad det vill säga? Men kanske har man någon underklassbark, som inte pengarna kan skala av. Skål i alla fall. Å, vad jag hatar detta Europa. Och jag väntar mig ingenting av Elsass, av Strassburg heller. Jag reser hem för att se på domen och gatorna och gå att titta på huset, där föräldrarna levde, om det finns kvar. Men där står väl ett 8-våningshus nu — vet ni, jag tror att jag har en kusin i livet, en gammal käring, alla käringar snusar, jag har amerikanskt snus med mig åt henne, en satans burk, som skall räcka hela hennes återstående liv, om hon inte är död nu, men det är hon nog. Trevligt att få tala engelska ett slag! De djävla parisarna tala engelska också men bara kyparengelska. — — —
Vet ni jag sover ett tag! Flytta er över på den här svenskens soffa! sade han till wienaren. Han flyttade sig.
Om en stund sov han. Jag såg på hans ansikte. Det var en gammal, härjad erfaren mans ansikte och det blev sympatiskare ju mer jag såg på det. Han låg med öppen mun och snarkade, hans tänder stucko ut utanför läpparna. Men hur det var, måste jag tycka om honom.
Banan började höja sig. Vi kommo in i höglandet. Kullar, berg, skogbeklädda åsar med borgruiner på krönen.
Vi passerade Avricourt, tullstationen. Publikanerna lämnade oss i fred. En karl frågade i kupédörren: — Har ni något att förtulla? Jag svarade sömnigt: — Nej! Han fortsatte genom korridoren.
Aftonen går under tystnad och små abrupta samtal mellan mig och wienaren om härligheten i Österrike.
Vi närma oss Strassburg.
Den gamle yankeen reser sig från soffan med en mastodontgäspning.
— Fy fan, detta Europa! Varför har ni inga negrer som komma med whisky just då whisky behövs? Ni är aristokrater — ja, inte ni båda! tillade han artigt. Men alla de andra! Fan ta mig! Ända från Havre till Paris har jag bara träffat aristokrater. Jag skulle kunna köpa dem allihop, om jag ville, och göra dem till betjänter med mina pengar, sådana ä ni — ja, förlåt, inte ni! men var ä vi?