Tåget rasslade framåt. Konduktören kom in. — Biljetterna, mina herrar!
Yankeen såg ut genom fönstret. Jag såg ut också. Mot den disblå luften avtecknade sig en stadskontur med ett torn som behärskade allt det andra.
Min reskamrat sjönk ihop på soffan, gömde ansiktet i händerna och hans rygg började skaka. Våldsamt — och jag väntade nästan ett epileptiskt anfall.
— Hur är det? Är ni sjuk? Kan jag göra något för er? Men så tala då!
Han snyftade. — Ser ni inte. Där är Strassburg och den gamla domen. — Ser ni inte så vacker han står där, alldeles som en spets — som en spets! Comme une dentelle!
Dans.
Nu är det jul och nu är det dans i Finlands-Fredriks sal. På en fjärdingsvägs avstånd kan du höra det rytmiska ofelbara dunket, och på en kvarts fjärdingsvägs håll urskiljer du dragspelet. Det lyser ur fönstren som ur loögon i kvällsdimman, det blinkar av kropparna som passera rutan. Av stockarna i den stugan bör man kunna göra fioler.
Finlands-Fredriks sal är liten men stor nog för människor som vilja dansa.
Ur förstugan står en rök av Västerlandets alla vällukter, svett, snus, tobak och brännvin, en tjock blå rök, i vilken gestalter röra sig som frammanade av någon uppländsk fakir. Två och två gå de ut och in, armarna om varandras halsar, hans mun vid hennes öra. Det är vackert, det är liv, det är skönhet. Och bortom lagårn ligger skogen med frost i det döda gräset och inne i skogen är det mörkt nog.
Då kom jag att tänka på begreppet Pan, som skalderna ha fördärvat, sittande vid sina skrivbord eller turistande genom våra ödemarker.