— Kommer inte farbror ihåg att vi kom hit från stan i går kväll, just som farbror skulle gå och lägga sej? smickra vi. Vi ska ju jaga i morgon!
— Hå fan ä dä ni! Tänd på ljus bara! Gubben lät alldeles nykter med ens.
— Inte ska vi tända på ljus, farbror, nu ska vi sova.
— Nä så hjärtar i min talg, vi dä ska, nu ska vi ha oss en konjak. Säj inte emot mej, för jag blir förskräcklig å gör ände på er allihop. Tänd på ljus, säjer jag! Gubben föreföll alldeles klar.
Jag steg upp, fick på mig byxorna och tände.
— Nä si är det du, si dä va bra! Kom hit får jag ta dej i näven. Upp mä dej, du andra där, va faen du heter, men dä gör däsamma, kom nu hit och hjälp opp gamla Veman — dä ä inte så farligt mä honom, fast nog fick jag några söm i mej i Dalarö! Men en konjak ska vi ha — d’ä lögn att sova för den förbannade gikten! Si så, hugg i mej, så jag kommer på rätt köl, sen klarar jag mej själv.
— Ja, men vi vill inte ha någon konjak, å inte är det heller bra för farbrors gikt!
— Gikta mej hit å gikta mej dit! — nej släktet dör ut, d’ä sanning dä! Konjak dricker dom inte, hä? — Nej, barna ä bortpjollrade utå sjåpiga föräldrar — skär dom sej i fingre mä en rostig spik, ska dä genast va sublimat på eller va faen dä heter — nej, då ska faen veta, att på min tid då söp halvåringar å ettåringar öl å brännvin, så dä dråste om gape på dom. Nu tål dom inte ve nånting. Ja minns när kusin min å ja fick tag i två ankare sprit som flöt i land från ett vrak — så rolit har jag väl aldrig haft i livet — vi söp å vi söp, dag å natt, men när vi hade kommit te halva ankare, så hade kusin min nog å blanda oppet mä vatten — jag, ja blanda inte, jag, ja gjorde så faen heller, men kusin min han drack sitt vattenblask, å så dog aset! Nä, d’ä sanning dä, blanda aldrig opp sprit, ja säjer bara dä.
Gubben hade stultat bort till skåpet där han förvarade sin svavelsyra, tog buteljen och ett glas.
— Dä blir ingen supning i natt, fan ta mej dä blir för ja ä trött, ja bara ville hälsa på er, era skojare! Den här buteljen fick ja utav norrbaggarna, som låg här i höstas och bärga tre vrak som di hade köpt. Norrbaggar d’ä snälla människor, d’ä inge ont i dom inte — ja gick ner te bryggan å skrek: Kom hit, ni gossar — d’ä inte vårat fel, att dä ä som dä nu ä, för si förtryckta ä vi bägge två — allihop — överhetens fel ä dä, nä kom ni, gossar, å ge fan i överheten å ta en kaffekask! Å di kom, dä gjorde di, å ja fick den här flaskan. — Så kom di stackars jävlarna te Nämndö, men där blev dä annan mottagning än kaffehalvor — för prästfan där trodde att di låg utanför och lodade å så kom prästfan ner te bryggan å förbannade dom å ba dom dra — — ä vi nu inte förtryckta allihop så vore dä väl faen! Nä, bra folk ä dä — å arbetsamma! Ja känner bå norrmän å danskar å finnar å norrlänningar å engelsmän å kan tala mä dom så di förstår’et.