Gustav Abraham stod gungande och halvfull och betraktade hur Johannes’ eka drev mot bryggan under det han skötte om sitt dråpslag.
— Hör nu, egentligen slåss ni om ingenting, pojkar, sade jag.
— Ja, när han är djävlig, så — — sade Gustav Abraham. En sån där som inte har varit längre än till Örnsköldsvik i norr å Oxelösund i söder! Ska han mopsa sej — säj bara dä! Va vet han, va kan han, har han varit ute? Nä faen! Men han får går fri för i kväll.
Jag såg en literhals sticka upp som en kometsökare ur Gustav Abrahams rockficka. Johannes raglade ur båten, drog upp den och lade automatiskt två halvslag om pålen. Så strök han litet blod ur pannan och sade:
— Hör du Gustav Abraham! Mig törstar, sa Pilatus. Har du något i flaskan kvar?
— Tål du mer? sade Gustav Abraham.
— Tio såna myggor på vardera örat å en bålgeting på klyvarn, sade Johannes.
— Glas å putell, sade Gustav Abraham och drog fram litern, tog sig en och gav flaskan åt Johannes.
Jag såg deras silhuetter och hörde kluckningen i flaskan.
Från fyrvaktarens stuga ljödo fiolerna och dunket, och mot den ljudkällan styrde de sina steg.