för här kommer den som skall si hjärteblodet ditt!
Han började ro mot land igen. Men där hotade Gustav Abrahams förfärliga skugga med mystiska engelska ord och åthävor. Johannes’ mod lade sig. Han hade så småningom nyktrat till och faran och den förfärliga verkligheten framstod i allt klarare dager. Hans ögon verkade icke längre tennknappar utan som rullade i ålflott. Rospiggen i honom kom fram i sin härliga skepelse.
— Hör du Gustav Abraham, i morron reser jag till länsman och tar ut stämning på dej. Dä ska kosta dej hyran för hela seglation. Nu går ja i land å Engström ä vittne om du rör mej. Fast ja kunde krama laken ur dej, om jag ville. Å vittne har jag på att du slog mej mä putellen. Å dä va ändå min liter. Låt bli å hoppa galen, din dåre. Tokskalle där! På fästning ska du!
— Hör nu pojkar, sade jag, va ä ni egentligen osams om?
Gustav Abraham upphörde med sina hotande åtbörder.
— Osams? sade han. Osams! Inte faen ä osams mä nån människa. Men stryk ska han ha för han inte kan låta bli jänterna från en annan by. När ja säjer till’en: spela en polkett, så säjer han: Köss mej, ja spelar hambo, å när ja säjer: spela vals, så säjer han: Köss mej, ja spelar polkett, å när han inte spelar, så drar han ut jänterna å pratar djävelskap med dom å vänslas mä dom bakom fähuset. Om han bara hölle sej till jänterna härifrån, men han ä pilletransker mä jänterna från våran by också, den jäken. Å dä va inte mer än rätt att jag drog’en i skallen mä litern, när han stog å viskade som en orm mä en av vårt hemmafolk. Ja blev förbaskad förstås å klämde till — — —
— Men nu tar jag Johannes i försvar, för han ä ifrån vår by. Tvätta av sej blodet, Johannes, och gå opp och dansa igen, Lite åderlåtning skadar ingen människa.
— Ja, vi kan va sams för i kväll, sade Johannes, men kom ihåg, att här gungar du lätt som en attanskilling — — —
— Så, så bråka inte mer. Tvätta sej nu, Johannes!
Och Johannes lade sig på knä i båten och blaskade i vikens strömmingsråkbemängda och tångdoftande soppa. Jag rodde i land och drog upp min kajak.