— Hör nu Johannes, säger jag, om ni har något otalt med Gustav Abraham, så ro i land och slåss med honom. För att ro omkring som en tokstolle här i viken och bara svära, det hjälper inte ett dugg.
— Slåss, ja! Visst vill jag slåss! Nu djä —
Och han började ro mot land igen.
Men där dansade Gustav Abraham en extatisk dans till en vild sång. Han drog kniven och satte den i sjöbodväggen, slog näven i marken, tog av sig rocken och började dansa jig, ty han hade gjort två resor med barken Vilhelmina till West Hartlepool.
— Kom bara med i land, sade jag till Johannes, och var inte feg. För inte tänker Johannes ro omkring här hela natten, mens dom dansar oppe hos fyrvaktarn?
Johannes tog ett tag i ansiktet och fick handen full av blod, som rann ur en skåra i hårfästet, där litern träffat.
— Han slog mej, den djäveln, sade Johannes, å de va ändå me min liter. Men jag ska skära opp’en, så sant djä — — — nej, nu ä dä slut, nu ä han dödens.
Johannes började sjunga för att komma i stämning.
Bered dej till döden
å bered dej till döden