— Hur rörande naivt! tänkte Grandin. Hur vackert med de oskolade naturbarnen och deras sång, som harmonierar med naturen, med björkarna och havsvindarna och de seglande molnen! Om jag skulle slå mig i språk med dem? Alltid kommer man naturen ett steg närmare!
Och Grandin vek upp sina pressade byxor och kände omedvetet av gammal vana efter, om halsduken satt rätt.
Men i samma ögonblick fick han se en kvinna. Hon reste sig upp bakom en ko, som hon just slutat att mjölka. Hon var ung, hon var blond och stor. Grandin beundrade hennes höfters vaggande silhuett, då hon med sin kruka i handen drog sig inåt en stig, som slingrande försvann bland träden.
— Naturkvinnan! Urkvinnan! tänkte Grandin. Kvinnan är vägen till naturen!
Han kastade alltså om sina tankars utväxling och gick med snabba steg efter henne.
Snart hann han henne. Han lyfte på halmhatten och bugade sig.
— Tillåter fröken att jag hjälper er att bära krukan?
Flickan fnittrade och slog ned ögonen.
— Alltså inte ett avslag, flirtade Grandin och tog krukan.
— Förlåt, vad är min frökens namn?