— Agusta.
— Inget släktnamn?
— Johanson, om dä ska va så noga.
— Förlåt mig, fröken Johanson, om jag kanske stört er i era ensamma tankar, men jag tyckte det var orätt, att dessa små händer, som äro skapade att bara binda kransar, skulle bära den tunga krukan.
— Gå inte å tosas mä en fattig flicka utan gå han sin väg, så går ja min. Ta hit kruka, säger ja, annars skvimper ja ut mjolka på hanses böxer.
— O, jag är förtvivlad, fröken Johanson! Jag har alltså stört er. Jag är djupt olycklig! Jag bönfaller om tillgift. Kunde jag på något sätt försona min närgångenhet så — — —
— Prata inte strunt utan ta hit kruka, dumskalle! Gå sin väg bara!
Grandin satte ifrån sig krukan, gjorde en hovbugning och gick. Han förstod inte riktigt — — —
Men från backen ljöd ännu sång. Beslutsamt nalkades Grandin. I en krets omkring en ölkorg lågo några sjömän och bondpojkar.
Grandin bugade sig och sade: — Tillåter herrarna, att jag slår mig ned en stund för att njuta av den vackra sången? Jag tycker, att den hör ihop med allt det vackra omkring oss. Jag stör väl inte herrarna på något vis?