En grovväxt bondpojke reste sig.
— Jaså, din lilla fina djävel, du fick katten åv Agusta. Tror du inte ja såg, hur du tosades mä henne där nere å to ifrå henne kruka? Gjorde ja rätt skulle ja krama talgen ur dej, men nu ska du slippa mä lite dalj!
— Men, min herre! Vad föranleder? — — —
— Ja ska djädrar i mej föranleda dej, ja! Hugg i’en, Kalle, så lägger vi opp’en.
Grandin flydde.
Men snabba fötter förföljde honom och just nere på stranden, just då den räddande båten var på bara några meters avstånd, träffades Grandin akterifrån av en spark, som placerade honom på huvudet i vattnet.
— Håll te godo, å kom inte hit å djävlas mä våra flecker, för då tar vi å ändrar om dej, om du vet va dä ä!
Med värkande stuss begav sig Grandin på hemvägen. Naturen, urlivet tycktes avlägsna sig från honom i samma mån som stranden. Och med undran tänkte han på skaldens ord:
Wo man singt, da lass dich ruhig nieder,
böse Menschen haben keine Lieder.