Ett recept.
— Hederskänsla!! Ha ha ha, kära ni, inte tror ni på sådant då det gäller kärlek! Heder är ett socialt begrepp och kärlek ett animalt — det är ju så enkelt. För resten tror ni inte själv på riktigheten av det ni säger. Bara det att ni diskuterar frågan, bevisar att ni inte är säker på det ni vill framhålla som er åsikt. Antag att ni bleve kär i mig — — —
— Å — — —
— Jaja, allt sånt här på tumanhand är en prövosten! Ni vet tydligen inte — eller vill inte erkänna, hur beroende ni är av stämningar. Hur länge har ni varit gift? Tre år? Det är den farligaste tiden. Har ni inte överraskat er själv med att gå och drömma, som skalderna kalla det? Drömmar äro farliga — och så vill jag tala om för er — ni kan ju glömma det genast — att det är endast män som ha den där sociala hederskänslan. De kunna gå i döden för den — slåss, duellera — men kvinnan har ingen kontakt med samhället — ja — avbryt mig inte! männens hedersbegrepp är ju uppskruvat, uppstyltat, en chimär — egentligen ha varken män eller kvinnor heder — men män hålla mera på yttre omständigheter. Ni kvinnor ge fan i anseendet, då ni bli kära, och däri gör ni rätt för resten. Men det är vi som äro de försiktiga, det är vi som icke vilja såra — åtminstone vilja vi och förstå också bättre än ni att invagga våra rivaler och samhället i lugn — — ja, jag medger, att det är raffinerat, men vi äro nu en gång så inrättade i hjärnorna.
— Ni tycks inte tro på något, ni splittrar ju och förstör allt!
— Se där! Ni känner att ni börjar vackla. Ni känner att något inom er håller på att splittras och förstöras. Ni slår ned ögonen och ibland far en röd sky över era kinder — säj mig, vad betyder den? Känner ni inte, hur ni är som ett nötskal på en ocean? Tänk på, att ni går nu i en skog ensam med en man! Bara det, att ni inte går ifrån mig, bevisar att ni är intresserad av mig! Jag har ju varit aktningsfull — inte sant? — och jag är ju aktningsfull fortfarande — men om jag till exempel skulle säga att jag är kär i er, verkligt förälskad — — men det kanske vore brist på aktning! — — mot er man, ja, men inte mot er? — — Jaså, det också? ja, jag medger det, jag har ingen aktning för er, ty jag är kär i er! Nu hör ni det!
— Men så sluta då! Jag trodde, att vi skulle kunna vara goda vänner — — —
— Kära barn, inte tror ni på vänskap mellan man och kvinna! En man kan inte träffa en kvinna utan att erotik spelar in på ett eller annat sätt. Vänskapen, som man börjar med, är bara en förpostfäktning, och om man verkligen på allvar söker dissekera sin känsla, stannar den alltid vid något slags erotik — eller kanske vid likgiltighet — fast bara män kunna känna likgiltighet — är det inte så? Kanske inte, men något ditåt, eller också är kvinnans likgiltighet detsamma som avsky, vilket ju strängt taget inte är likgiltighet, inte sant — — om hon nu verkligen innerst kan känna — — men jag vill inte förvirra era begrepp. Ni hör att jag är misstrogen, skeptiker! Säg mig, varför säger ni inte till mig att gå? Orsaken måste väl vara något slags sympati. — Säg mig, tycker ni illa om mig?
— Illa — nej — jag tycker att det är synd att ni skall ha såna där åsikter. Ni måtte vara en mycket olycklig människa — ni måste ha lidit mycket — — —
— Känner ni redan medlidande med mig? Då erövrar jag ställningen och växer till strateg! Hör nu noga på och tänk på vad jag säger: Jag älskar er! Jag tycker ordet älska är för matt, jag måste uppfinna ett nytt ljuvare, brutalare ord — som ett smeksamt åskslag! Just ett smeksamt åskslag. Allt skulle bli violett mörker omkring er och det mörkret skulle vara jag och det skulle omge er på alla sidor och det skulle fräsa blixtar ur det — det skulle verka världens skapelse — vart skulle då er hederskänsla ta vägen? Ni skulle falla ned inför det som kanske för mig mer än för er är ett mysterium och ni skulle tillbedja mig som mysteriets personifikation. Ser ni — jag tror verkligen att ni kvinnor sitta inne med hemligheter alltför dyrbara att yppa för män — det är de hemligheterna vi vilja äga! Jag älskar er! Hör hur lugnt, hur behärskat jag säger det, men bakom orden skälver och brinner det. Obestämda, vilda känslor som jag ärvt från mina förfäder långt innan de lärt att tala, bara ryta av svartsjuka och passion kunde de. — Å, ser ni inte deras ögon och känner ni inte deras jättearmar med stålsenor — — Jag älskar er! Tänk på detta enda: — Jag älskar er! Får jag kyssa er panna? Å, vad ert hår doftar — — —