— Å, älskade, vad jag har längtat efter dig!!! Du skall se, doktorn här är något förskräckligt! Han tror inte på gud, han tror på ingenting! Han måste bestämt vara en bra olycklig människa!
Om kvinnor.
Professorn och jag talade om kvinnor, som vi alltid göra. Det är nu en gång för alla det intressantaste ämnet för karlar.
— Ser du, min gosse, en kvinna skall framför allt vara ljuv, ljuv. Ge henne gärna rösträtt — eller ogärna, om du vill — men det spelar mindre roll. Hon kan vara ljuv ändå. Då hon kommer innanför en karls räckvidd, måste hon fjädra sig, vara skön eller tro sig vara skön nog att kunna locka. Hon kan vara vindögd och stamma och vara låghalt och ha vårtnäsa — det gör ingenting. Ty hennes ljuvhet ligger inte på ytan — vet du, min gosse — en gång var jag halvt om halvt kär i en kvinna som hade lupus. Hon hade bara spåren efter ett ansikte, såg ut som ett åldrigt lik, men hon var ljuv, hon var kvinna, och hela hennes väsen utstrålade kvinnlighet. Jag kände kontakten och jag gick ut och grät, ty jag var ung och glad och sentimental student.
— Det där förstår jag, svarade jag. Jag var en gång på väg att bli kär i den svenska intelligenskvinnan, den där gamla jungfrun, du vet. Jag var ung och glad, artist, ute på resa och hon tog mig i famn, när vi möttes på Unter den Linden, och jag höll på att glömma hennes vita hår! Men i samma ögonblick gick en ung kvinna förbi. Hennes ansikte strålade som efter ett kärleksmöte och hon gick förbi oss stolt, med hemlig lycka i ögonen, gravida och med moderskapets flammor på kinderna. Jag lösgjorde mig ur omfamningen och följde den unga kvinnan med en lång blick — — — nå, det där var en kärlekshistoria på 30 sekunder, och den lämnade inga spår efter sig i min själ. En situation, en plåt i en kinematograf, inte ett dugg mera.
— Men apropå kvinnor, sade professorn, känner du till det där kvinnoförbundet Nya Freja? Häromdagen fick jag veta vad det betyder som förening. Det är helt enkelt en tribadförening, ett sammelsurium av massöser och skaldinnor. Massöserna representera det manliga elementet, förstås! De klä ut sig till karlar, de spela teater, alldeles som vi gjorde i Uppsala, fast vi voro rena som änglar i själen — — — fast jag alltid tyckte sådant där var otäckt. Sådant gör man inte då man blir äldre. Tänk dig mig klädd till kvinna!
— Fy tusan!
Professorns tevtoniska skägg och glimten bakom pincenéen verkade i sanning så maskulint att tanken på möjligheten blev hemsk.
Professorn fortsatte: — Varför ha vi kommit in på det här? Kanhända på grund av Hardenprocessen — jaja! Det är väl så! Vet du — nu skall du få höra! Jag träffade en ung fru häromdagen. Vi kommo att tala och hon berättade helt ogenerat sina intryck från Nya Freja. Luften var osund där. Några gamla kvinnor dirigerade det hela. Och då medlemmarna mellan eller efter förhandlingarna bildade kotterier, såg man urvalet, massöser och skaldinnor, bildlikt talat. De spelade en teaterpjäs, och den som skulle vara älskaren, en bekant fru, måste slarva med repetitionerna, ty hon hade en pojke hemma, som hon ammade. Men på generalrepetitionen måste hon ju vara med för att det hela skulle gå ihop. Hemma låg hennes unge och skrek, och då hon uppträdde stack slangen av ett mjölkglas fram ur hennes på grund av formerna uppknäppta bondväst. Det var makabert att se, försäkrade den unga frun. Och tonen bakom scenen var inte vidare vacker. Vi studenter som spelade kvinnor voro i alla fall renhjärtade och tänkte i varje fall inte längre än näsan räckte, men här spelade ju mödrar — — och massöser — — och skaldinnor. Jag fick intressanta patologiska detaljer, lagom för en halv bok. Men det behöver ändå inte vara dekadans, ty människorna ha väl genom seklerna varit likadana. Åtminstone är skillnaden fin, omöjlig att urskilja — — —
— Nå, vad säger din fru om det där?