— Hon kommer aldrig dit, hon får inte beblanda sig med skaldinnorna och massöserna. Hon är ljuv — som jag vill ha det — men nu vill jag berätta. Hon är ologisk som alla kvinnor, men kvinnor skola inte ha logik. De äro älskvärdast utan logik. Emellertid är hon litet afficierad av kvinnorörelsen och har fått klart för sig att hon skall ha rösträtt. Visst skall hon ha rösträtt, det ska ni alla få. — Få! säger hon med en egenkär knyck på nacken — vi ska ha den, vi ä vakna, målmedvetna nu. Du är kvar i 1700-talet, du är efter din tid. Nå! Då hände det.
Doktorinnan Weyler och fröken Pasch och fru Varén kom upp till hustru min och beställde kaffe, för de tyckte att det var så nära — — de ville inte gå till Westbeck. Jag låg inne i mitt rum och läste och hade sagt till pigeschen att ingen fick störa mig. Min hustru respekterade det till en början.
Emellertid stormade de där kvinnorna in i tamburen. Jag hörde deras djupsinniga resonemang och tänkte — i det jag steg upp och stängde dörren: Sisådärja! Nu blir här kafferep. Tack, käre Gud, att jag slipper vara med! Om du bara ville slå mig med dövhet nu också!
Vad vill du att en professor i filosofi skall göra i ett liknande fall? Bara omgjorda sin själ med ett pansar av järnek och tredubbel koppar. Men tvärtigenom den där förskansningen hörde jag den manliga doktorinnan Weylers basartade alt — hon är kortklippt och hjulbent — — ja, det där vet man utan bekantskap med husläkaren — och fröken Paschs ackompanjemangartade röst som låter hela tiden, medan andra tala — och den gamla fru Varén som är gift med en major som super alldeles förbannat — — — Du förstår samlingens heterogenitet och homogenitet och — vad?
Jag hör min hustru ringa och jag hör hur Kristin kommer in i salongen.
Jag har lärt min hustru att vara hövlig mot tjänarna. Alltså sade hon:
— Vill Kristin vara snäll koka riktigt gott kaffe åt oss! Tag fram Marasquino, är Kristin snäll. Och cigarretterna!
Kristin försvann och jag kände genom två väggar att hon gjorde en stockholmspigeschknix.
Jag hörde doktorinnan Weylers gardiströst: — Kära du, jag föredrar en cigarr, om du kan leta fram någon av din mans svaga!
Nu gjorde händelsen att mina cigarrer befunno sig i mitt rum. Alltså kom min hustru in på tå, ty hon trodde att jag sov. Jag gav henne två filosofögon och sade på mitt rättframma sätt: — Du har främmande, hör jag. De där kvinnosakskvinnorna! Akta dig för dem! Och kom ihåg! Jag vill vara i fred!