Fru Weyler reste sig upp i hela sin maskulina längd.
— Jag förstår mycket väl, att professorn vill göra sig lustig på vår bekostnad. Men nu vill jag taga avstånd. Jag kommer aldrig mera i professorns hus. Kom ni, Olga och Anna! Jag ser att fru professorskan håller på att gå över på sin utmärkta mans sida. Det är vackert, det är intelligent, det är storartat att kunna byta om åsikter som man by — — by — —
— Som man byter skjorta, sade jag. Ni har i alla fall något kvar av er kvinnlighet, då ni inte kan tala ogenerat om underkläder!
Min hustru var förkrossad, men jag blinkade åt henne med vänstra ögat. Så litet behövs det! Blinka bara åt en kvinna med vänstra ögat och hon följer dig genom dödar och helveten. Sådana äro de: Ljuva och stora i sina känslors naivitet — men då de ge sig in på männens område, bli de vidriga och små.
Kristin sade, i det hon neg: — Får jag gå nu, goa professorn?
Jag svarade: — Min bästa fröken Larsson, ni får gå, men endast för att komma igen. Ni skulle göra mig och min fru en obetalbar tjänst, om ni ville hjälpa edra nya systrar på med överkläder och galoscher — — —
— Det behövs visst inte! hördes ilsket och målmedvetet fru Weylers röst.
— Jaså, det behövs inte! Ja, jag misstänkte det! Men fröken Larsson skulle göra oss en fenomenal favör, om fröken Larsson just nu skulle vilja försvinna i poliskonstapelns och er jungfrubur!
Jag hörde, då kvinnosakskvinnorna öppnade tamburdörren: — Den där är inte klok!
Nej, kanske inte, men faktum är, att jag har haft frid sedan dess. Frid! Du förstår, vad som menas med detta heliga ord. Min hustru kom och grät och sade, att jag ville mörda henne. Men jag frågade: — Tycker du verkligen om fru Weyler, fru Varén och fröken Pasch?