— Man skall vara hövlig!
— Ja, det tycker jag verkligen också.
— Jag menar, man skall fatta sin ställning — man skall, man skall — — —
— Ja, vad skall man inte. Kristin, var så god och slå er ned i soffan hos fru Weyler och tag en kopp av det där kaffet, som frun säger vara dåligt. Det är ju hennes rättighet att tycka det vara uselt, men — — —
Min hustru: — Nej, nu går det för långt!!!
Fru Weyler: — Professorn är som alla karlar, en — — ja, en brutal, ja, en, en — — —
Jag: — Som kvinna uttrycker ni er naturligtvis dunkelt, jag är en — en brutal — — ja, ni kan inte uttrycka er bättre, ni vet tydligen inte riktigt vad jag är, men här har ni Kristin, som verkligen är den enda logiska i hela ert sällskap. Hon har varit nog förståndig att inte ge svar på något som inte var en fråga. Ni vill att Kristin skall ha rösträtt. Rösträttsfrågan är ju inte avgjord än, men som förtryckta kvinnor skulle ni väl kunna rådgöra med Kristin och planera för er sak.
Kristin hade sjunkit ner på närmaste stol. Hon var överväldigad.
— Får jag gå nu, professorn? Och skall jag koka nytt kaffe, frun?
— Nej, kära Kristin, fördärva nu inte mitt ärliga arbete. Kristin skall vara målmedveten, målmedveten! Tänk att Kristin är ju medborgarinna med samma rättigheter som de här damerna. Och en gång kan det bero på Kristins röst. Allt kan ramla på grund av Kristins sympati eller antipati. Därför gäller det att vara lugn, kall, beräknande och framför allt att slå opp med poliskonstapeln, ty Kristin skall vara fri, för att kunna bestämma över sig själv och över andra. Förlåt för resten att jag säger Kristin! Tillåt mig säga fröken Larsson! Jag hoppas, att fröken Larsson skall bli riktigt god vän med damerna här, och vill ni prata någon gång, så får ni gärna begagna våningen — — —