Jag: — Min lilla vän, vad hör det hit? Säg mig efter lugn eftertanke vad detta möjligen faktiskt existerande sakförhållande har med fallet Kristin att skaffa! Jag medger gärna möjligheten av en viss odräglighet, men vore jag verkligen odräglig, så begriper jag inte att du fortfarande är kvar hos mig! Du förstår: Begreppet odräglig betyder ju, att något eller någon är så outhärdlig att det blir en börda som måste avskakas. — Vill inte Kristin ta plats? Där i soffan? eller här på schäslongen? Ja, var som helst för resten!
Doktorinnan Weyler stirrade på mig som på en vansinnig och fröken Pasch darrade i hela sin bräckliga kvinnosakskropp. Fru Varén såg ut som ett materialiserat ord och det ordet var: Knöl!
Min hustru sade: — Du tar livet av mig!
Jag svarade: — Jag tror att människan tål ganska mycket, och om du reagerar mot avdagatagandet, så begriper jag verkligen inte, varför du inte med lagens hjälp försöker göra mig oskadlig. Det är bara att ringa på till polisen.
— Nej nu!!! sade fru Weyler. Flickan Pasch snyftade och darrade och fru Varén bara stirrade på mig, en förkroppsligad förvåning, en indignation, något vansinnigt.
Jag sade: — Kristin, sitt lugn! Och ni, mina damer, ni, fru Weyler, ni håller ju på kvinnans rösträtt, vad?
— Ja, naturligtvis, sade fru Weyler med rynkade ögonbryn.
— Alltså skall Kristin här ha rösträtt, hon också.
— Ja visst — men — — —
— Vilka men??