Man har saxar och stag i ordning och majstången börjar höja sig. Den är tung av björklöv och toppen går uppåt bara tum för tum. Alla kommendera. Det är sjöfolk och flickor som hålla i stagen och var och en ger råd. Det skrikes, det skälls. Det är mera väder än muskler och eftertanke. Men det är liv och barnkammarlek och ett mål — detta att få stången rest. Skräddaren är värst. Han springer från stag till stag och hans röst ljuder samlande och manande som en stor demagogs. Plötsligt passerar han mig, där jag angjort mitt stag vid staketet, och han kommer ihåg, att han varit i Amerika. Han säger: — Good evening, sir! och så gör han ett par snedsteg, ty han är icke alldeles alkoholfri — Nice evening, isn’t it?
Jag svarar: — Hugg i därborta, där det behövs! och skräddarn rör sina bordsfötter i anvisad riktning. Flickorna fnittra och Matts Ers Janne skriker tvärs igenom stimmet: — Hugg i, skräddare, dä här ä djävlar anamma annat än skära till västar!
Nu kommer Flodin med byxorna fladdrande om benen och den blå halsduken snobbigt knuten om tjurnacken. Han går med händerna i fickorna och mössan på sned över vänstra ögat. Han blossar på en cigarr, undfången av en sommargäst, som han seglat i sin snipa, och han är våt efter åskbyn. — Behövs det ett tag, så bara säj ifrån! Behövs en man i en ända? Hoj, säj ifrån, snorgärsar! Va faen ä dä för gryn som håller i tampen här? Jasså, d’ä jänter! Bort mä klorna från staget, säjer ja! Annars gifter ja mig mä er på fläcken! Di håller kvar — jäkla jänter — ja ja ja, ja ska gifta mej mä er, små romsikar! Men vi ge oss te tåls tills vi får opp spiran!
Och Flodin ställer sig bredbent och håller staget, medan jäntorna beundra hans väldiga armleder och hans väldiga mullbänk. Hjärtan klappa. — Håll an där! Fira ett slag! Håll an säjer jag! Ge skräddarn en på plytet om han inte håller an!
Flodin ryter och flickorna längta efter hans väldiga axlar och hans gula grisögonhår, där det lyser blått emellan.
— Nu kommer hon! Håll an bara, så kommer hon! Å hiv, å hej!
*
Det är nästan natt och gräsets gröna färg blir djupare. Alarna stå som svarta silhuetter och vattnet blir innehållsrikare och mer för fantasin. Brisarna gå som en sådd in mot land, en sådd av svarta prickar på en vitriolåker, och skogen mitt emot på andra sidan viken blir diger av färg över de svartvioletta klipporna.
*
Grönt är färgen. Rik, mättad, havande. Jag tycker till och med att flickornas skratt och småpratet ur de skilda grupperna har något grönt över sig i skymningen.