I alla fall fick jag tillfälle ge kvinnornas rösträtt — nu är jag där igen — en släng. Det var välgörande.
Nej, en kvinna skall vara så inrättad att hon, klädd med utsökt raffinemang, d. v. s. mycket enkelt, i varje ögonblick är beredd fråga sin herre sultanen, vad eller om han önskar något, med vad hon får äran förljuva hans höga tillvaro. Och om då sultanen riktar sina orientaliska ögon på hennes ljuva, skira gestalt bara för milliondelen av en sekund skall hon känna sig belönad med Indiens alla skatter. Hennes lilla hjärta skall man känna som då man håller en fågelunge i handen. Men i samma ögonblick växer hon och blir en hög gestalt som skriver goda och vackra lagar utan rösträtt.
Ja, adjö med er! Nu begrava vi det här året 1907. Jag går och ligger ut 1908. Detta är visserligen en kvinnlig sysselsättning, men jag inbillar mig, att det inte blir ordentligt gjort, om jag inte gör det själv.
Gott nytt år!
Midsommarstång.
Midsommarafton med trist och mörkt hav under regntunga moln. Men midsommarstången skall resas och dansen trådas, om det också regnade hagel n:r 14 som i förmiddags.
Alla äro där. Jag och skräddar Nylén, som varit i Brooklyn ett halvt år och sytt västar, skeppar Östergren med tummen, och bodbetjänten, och Karlström som går utåt med fötterna, och Matts Ers Janne, full som ett halvt dussin svin, och Nilsson, som för ovanlighetens skull är nykter, fast hans haka darrar efter otaliga kaskorgier och Kap Hornpasseringar. Alla flickorna äro där, Kristins Agusta med läppen och vackra Mari och Hulda, rundgattad som en Villettemodell, och den sköna Karolina, härligast bland kvinnor, med renässans i profilen och läppar törstande efter kyssar med smak av Ljunglöfs tvåa. Och tjugufem andra människobarn, som andas bakteriefri havsluft. Jag räknar inte sommargästerna, de utklädda inkräktarna i engelsk uniform, knäbyxor och rutiga mössor och löjliga åthävor och miner, piprökande, därför att det går an bara på landet, och med en näston som skall fastslå deras ställning som överklass. Kanske det inte är i näsan tonen ligger, men någonstans är det, jag ger fan var för resten. Prosit!
*
För ett par timmar sedan stod en regnbåge med klart spektrum och vid båge över hamnen. Bakom den lågo hav och moln mörkblå och en mås lyste vit och svart innanför den. Och ett litet segel längst ute. Det fladdrade som om de höllo på att ta in rev, och jag önskade dem lycka i deras företag, ty jag vet hur svårt det kan vara att ta in rev under storm. Vad det blå med solen i verkar himmelskt efter en åskby! Det är som en befrielse. Man vill famna universum. Man vill skratta. Man är glad och blir djärv. Och är man under segel, blir det långgrogg. Detta är en parentes.
*