I vilket land prutar man eljest själv? Jag ser något vackert i detta, men opraktiskt måste det kallas.

Ju längre det lider på kvällen desto livligare blir rörelsen. Butikerna äro öppna fastän klockan närmar sig 12. Och fiskarpojkarna flirta med det kvinnliga Tromsö som ännu är ute i rörelsen och vilket kanske för resten med anledning av Finnmarksfisket bara är ett tillfälligt kvinnligt Tromsö. Sång skallar i gränderna. Det skrikes om »juling», och tolleknivarna sitta kanske löst; man faller varandra om halsen och tar danssteg, ställer sig i boxningsattityd, medan snön faller tät och våt och lamporna släckas en efter en.

Jag klättrar ombord igen, sover och då jag vaknar, är det full snötjocka. Man ser icke ens Tromsdalstinden tvärs över sundet. Och söderut står tjockan som en levande vitgrå vägg. Vi lossa förtöjningarna och styra rakt in i den väggen. Vinden har svängt till sydväst. Allt är gråvitt, monotont, trist och jag går ned för att omväxlande äta, röka och sova, tills vi ankra i Salangenfjord igen efter en dags resa. Det var just då vi lyfte ankar därifrån, jag började denna så kallade resebeskrivning. Nu då jag slutar, ha vi väl hunnit rätt långt in i Vaagsfjorden. I morgon bittida vakna vi i Narvik, och jag börjar hemresan till Grisslehamn, lastad med prov på alla Nordlands skatter. Och den minsta är icke valörat.

Vår i Lappland.

Jag är sysselsatt med att uppleva en vår i Lappland, en vår med yrsnö omväxlande med solsken och ett blått sagoskimmer över Kebnekajsetopparna. Nätterna äro ljusa och båda Lapplands långa dag, den jag också upplevat en gång.

Jag har studerat den blandning av kultur och ursprunglighet som detta Lappland är. Jag har inspekterat den vetenskapliga stationen vid Vassijaure och gjort bekantskap med den unge lundensiske amanuens, vars liv verkar som en botgöring för aldrig begångna synder. Att av egen drift åtaga sig att dagligen och nattligen noggrant som ett urverk avläsa ett besvärande flertal olika instrument kan knappast vara en uppgift för en yngling, som just skall börja leva, särskilt då instrumenten äro känsliga som en mans hjärta. Tänk till exempel på seismografen! Den gav enligt amanuensens försäkran utslag till och med vid pigflyttningen sistlidna 24 april.

Jag har sett nyutspruckna tussilagines vid Narvik, där Golfströmmen är livsmotorn. Men här i Kiruna är det bara solen som verkar, och striden mellan den och mörkret åstadkommer den vårångest jag verkligen känner trycka på mellangärdet just nu. Jag måste resa mot söder snart och höra solvärmda småvågor skvalpa mot mina egenhändiga berg och rusta ut mina båtar och tjuvskjuta litet fågel. Det kan väl inte vara förbjudet, när man inte skjuter mer än man äter.

I dag har jag varit ute i Lapplands vår. Vi hade hört berättas, att lappar skulle finnas i Rotsidalen och beslöto att besöka dem. Men färden blev besvärlig och hästen sjönk ned till magen i snön, ty vägen krympte så småningom ihop till ett smalt pulkaspår, varför vi lämnade vår bekväma släde och fortsatte till fots. Ripriset stack upp ur snön och vart för min fantasi toppar av jätteträd. Det var eftermiddag och solen färgade björkskogen rödbrun. Loussavaara såg ut som en tillplattad Vesuv och Kiruna blev ett förtunnat Neapel.

Vi funno emellertid andra lappar än dem vi sökte. I björkskogen strax vid järnvägen lågo tre kåtor, och vi fingo inom kort äran att vara Nils Jonsson Sarris gäster. Kåtan var full av lappar, män, kvinnor och barn. Mina kamrater voro redan förut deras ärade vänner och kaffepannan sattes på elden. Vi bjödos att sitta på var sin kisa, en vackert bemålad trälåda eller rättare ask, ty lapparna veta, att svenskarna icke kunna sitta på deras orientaliska sätt. En av oss behärskar finska och blir vår tolk. Och medan han inledningsvis öppnar ett samtal sitter jag och beundrar mina värdar och värdinnor.

Se på dessa finskurna lemmar, dessa psykiska händer där muskler och ådror tala ett språk, som ger en samma njutning man erfar som då man betraktar en vackert gjord karta med floder och berg och landkonturer! Dessa aristokratiska vrister, de små fötterna, vilkas vackra modellering man känner genom bandsko och hö. De smärta midjorna och hela staturen, danad för ödemarkslivet. Dessa människor i miniatyr, modellerade liksom i mörkt elfenben, nött till skönhet genom ständigt bruk, utan kantigheter och med stålets elasticitet äro för vackra för att vi skulle kunna undvara dem. Låt oss skydda dem — eller bättre — lämnom dem i fred.