Jag lyssnar till deras språk och förstår bara två ord: maaherra, landshövdingen, och disponenti. Dessa båda ord ha lapponiserats och ha vunnit burskap som inhemska, fast det ena är finsksvenskt och det andra svensklatin. Disponenten och vår vän den finsktalande ingenjören inleda ett etnografiskt-historiskt-filosofiskt-moraliskt samtal med Sarri. Bakom Sarri ligger gubben Huuva, vargars och björnars baneman, och röker finska blader ur sin norska pipa. Hans blick är full av lugn. Han leker med en liten knappt tvåårig vildman, som får blåsa ut stickan, då Huuva tänt sin pipa, alldeles som mina egna ungar fått göra. Han ger en blick som har något av förtörnad gud i sig åt någon hund, som då och då tränger sig under hans arm, ty bakom hans renfäll är en utgång under tältfilten. Till höger om mig sitter en ung lapp, ur vars tobakspung jag fyller min pipa, och till höger om honom sysslar kåtans äldsta kvinna med kaffet. Och bakom henne ligger en flicka i ungdomens vår med livshungriga ögon. Hon rör sig med halvt medveten grace, då vi se på henne, hon plockar på sin frisyr och hennes pupiller spegla eldskenet liksom förstärkt. Jag tänker på den lapska sagan om Solsonen — ty lapparna äro solens söner liksom japanerna och räkna sig i släkt med dem — och minns jätteflickans toalett, då hon ser Solsonen närma sig:
Glättar barmen,
den förskönar och försötmar,
låter blicken hastigt fara.
Äro inte dessa versers lapska ord fascinerande:
Njabbodalla, tjabbodalla,
njämositis njalgodalla,
vuojumitis viilotalla.
Är det inte något av tundra i detta, eller något förhistoriskt klangljud från Altais berg? Eller av en kådig skida som brister eller som om ett norrsken kunde tala?
Medan vi dricka kaffet, talar Sarri om lapparnas härkomst och om deras undanträngande från land till land. Och nu ha de drivits hit, alldeles som valen jagar in sillen i Norges fjordar, säger han på sitt bildspråk. — Tiderna äro onda. Vi leva på en knivegg, hopträngda av norrmän från väster och svenskar från öster, fortsätter han. Och värst äro nybyggarna. Vargen är icke längre vår svåraste fiende, ty den får man åtminstone skjuta och får skottpengar till.