Ni vet kanske inte vad som menas med jojkning. Varje lappsläkt har sin särskilda melodi, med ord till, antar jag. Att sjunga den kallas att jojka. Men Sarri vill inte jojka, vilket han för övrigt gör rätt i, tycker jag, och vi hålla heller inte på det. — Jojka har man gjort i forna tider, men jojkarna ha gått till helvetet med sin jojkning. Det är læstadianismen, som här visar en av sina följder. Men om den också härvidlag gått åt orätt håll, har den dock medfört det goda, att sprit är en styggelse för lapparna häruppe. Därför komma dessa att leva längst och bevara sin karaktär längst.

— Men sjunger gör vi nog, säger Sarri, Zions sånger och psalmer, ty det är skillnad på jojka och sjunga.

Jag trivs ej med den bleka, omanliga, omänskliga, inskränkta avart av religion, som åstadkommit en dylik syn på livet. Folk som tröttar ut vargar och slår ihjäl dem med skidstavar borde tillbedja solen som vi andra, då vi ibland ha behov av religion och behöva en symbol, en svinx som svarar oss på våra barnsliga frågor.

Jag tänker på en av Strindbergs vackraste tankar — det finnes en åskknall i den:

Så svarar himlen med ett brak

på barnens alltför dumma frågor.

Sarri tittar litet i november som det heter, men det bidrar endast till att framhäva hans vildekaraktär, det nötta, erfarna, använda, tränade. Det verkar bara som en årsring kring hans livs kärna, som klär honom. Genom kåtaeldens blå rök ser jag humorn sitta på lur i hans ena öga och jag misstänker och hoppas, att kristendomen bara är hans frackkostym, som sitter lika löst på som en akrobats cirkusfrack. Kanske offrar han litet ibland åt gudar med hemortsrätt någonstans i Asiens hjärta och är skrockfull som vi alla äro innerst, om vi lägga handen på hjärtat och tala sanningens tämligen internationella språk.

Jag njuter av hans sällskap och av att få vara gäst i hans kåta, en bland de gynnade och lyckliga av människors barn. Jag skulle vilja kunna säga detta åt honom och säga, att jag misstänker, att jag kanske är släkt med honom på långt håll. Inte kan jag ansvara för mina förfäders uppförande. Jag kan knappt svara för mitt eget.

Jag inpräglar det jag ser i mitt minne. Hundarna som sträcka sig lättjefullt mellan morrningarna åt främlingen, eldskenet på de vackra ansiktena, kvinnornas animala och vackert naiva kvinnlighet, den jag håller tusen gånger styvare på och som tilltalar en karl tusen gånger mer, än de valhänta försöken att behaga med dekolletering eller — för att beröra den moderna kvinnans jaktsätt på män — med manlighet. Jag skulle önska att kunna spotta lika styvt som en lapp. Han överglänser en yankee och träffar pricken, alldeles som om han skulle ha ett mausergevärssikte på sin underläpp.

Vi gå ut ur kåtan och studera ornament på pulkor och kisor och beundra kåtornas vackra färger, hur de stå mot snön och björkarna. Långt borta i söder upptäcker jag plötsligt något röra sig, en prick som växer och lever och blir livligare, ju mer den växer. Nu blir den en lapp på skidor. Han har inga stavar. Han åker i ett gammalt skidspår och vaggar och svänger armarna och ser ut som en rullande båt, han växer och växer, och snart är han vid foten av kullen, där kåtorna ligga. Utan att man ser honom hejda sig ett ögonblick stiger han av skidorna och fortsätter springande fram mot oss och förbi oss. Han är en pojke och jag avundas honom och hans konst att gå på skidor, och jag känner åldern komma som ett släpande regnmoln och hölja in återstoden av mitt liv i tråkighet. Jag fattar en föresats. Få se om den blir effektiv!