Vi taga avsked och vända hemåt för att äta middag, sedan disponenti bett våra värdar vara välkomna till Kiruna. Just då vi börja middagen, rapporteras att köket är fullt av lappar. Ty det hör till lapsk god ton att icke dröja med att efterkomma en inbjudning. De ha inte dröjt ett ögonblick.

Och efter några minuter äro vi alla församlade i Sveriges hemtrevligaste rum. Fulla av mat och glädje och med havannor mellan tänderna placera sig lapparna på golvets björnhudar, säkra i medvetandet om att ha uppfyllt människans heligaste plikter: den att vara värd och den att vara gäst.

I ett hörn av rummet står Christian Erikssons skulpturporträtt av min och hans och allas vår vän Pieti Kuhmoinen. Lapparna treva och tumma på den och konstatera, att den är riktig. Och jag själv firar en triumf, värd en förmögenhet, ty jag har ur minnet gjort Nikku Sarris porträtt, vilket medföljer detta försök att berätta. Vi visa kvinnorna teckningen, och de försäkra, att det är Nikku.

Men det blir kväll och min arbetsdag börjar. Lapparna säga sitt hyvästi och glida på sitt försynta sätt ut genom dörren. Vi äro ensamma med kulturen och måste börja på med dess värsta förbannelse: arbetet utan muskler. Är det nu någonting för en stor, stark karl att sitta och skriva och rita gubbar? En karl skall sköta en slägga eller en plog eller en yxa och en kvinna. Ett pennskaft borde falla till stoft mellan hans fingrar. En stålpenna borde på sin höjd dyrkas som fetisch.

Snö.

Först måste jag befria mig från en historia, som besvärat mig ett par dagar alldeles som en efterhängsen melodi.

Jag var inne i en stuga häromdagen. Jag hade aldrig varit där förut, men interiören slog mig. Jag kände igen den och började söka i mitt minne. Den öppna spiseln med en tennstake och en kaffekvarn på kransen, och just det där svartnade skåpet med svartnade blommor på i hörnet. Kristi bloddroppar i fönstret och ett stort hål efter ett eldkol på just den plankan och den stora svarta katten som spann på den högtbäddade sängen — var det inte samma katt? — men då måste det vara en trollkatt, minst trettio år gammal!

Nu har jag det! Det är en söndagskväll för trettio år sedan i en likadan stuga djupt inne i Småland. Ett torp långt inne i en villsam och vajande högstammig tallskog utan stigar i snön. Jag och min bror äro där för att hämta mjölk, och medan husets dotter sysslar i lagåln har Sagan blivit gäst i rummet. Hon sitter i skuggan av spiselmuren på tröskeln till köket och berättar i en gammal gummas gestalt. Det var inga sagor för barn — kanske det icke var några sagor alls — då — men nu ha de sagans karaktär för mitt minne.

Jag ser en av hennes historier alldeles som utspelad på en skum scen:

I en fållbänk sover en bonde som om han aldrig skulle vakna mer. Jag hör hur hans jämna andedrag liksom fylla stugan. Vid spiseln syssla två människor, en man och en kvinna. De viska och luta sig ihop över elden och ibland vänder han sig om och ser ängsligt bortåt den sovande. Plötsligt resa de sig upp på en gång. Hon håller en brinnande torrvedssticka i handen och han har en stöpsked, där blyet kokar. — Fort nu bara! viskar kvinnan. Var ingen mes! Skynda på bara! Och den likbleke mannen lutar sig över bonden i sängen, som sover på sidan som en stock, och häller blyet i hans öra. Kvinnan kastar torrvedsstickan på elden, och mannen darrar, så att golvtiljorna skaka. Det knakar litet i fållbänken, det är som om den sovande skulle sträcka på sig. Så blir allt tyst.