Det var berättelsens första skede. Mellan detta och det nästa ligga femtio år.

Det är på en kyrkogård. Man gräver en grav, och dödgrävaren råkar slå sönder gaveln på en murknad kista. En skalle rullar ut. Han tar den på skoveln och slänger upp den. Däruppe leka hans barnbarn. Nu få de en ny leksak och börja rulla klot med skallen. Men det skallrar så underligt inne i skallen, alldeles som om det skulle ligga en sten i den. — Vad är det inne i skallen, farfar? Gubben tar skallen och skakar den. Så klyver han den med skoveln. Därinne ligger en stor blyklump, avlång och oregelbunden i form. Dödgrävaren börjar fundera, saken dryftas i stugorna och inom ett halvt år föres en sjuttioårig kvinna till stupstocken. —

Ni må tro att hemvägen från torpet trots stjärnljus och medvetandet om att ha en tolvskillingsfällkniv i fickan icke var fri från spöksyner. Tallarna blevo jättar som viskade hotelser över människobarnen, som sprungo vettskrämda över deras rötter, och enbuskarna fingo liv och snabba ben. Och hela vägen rullade en skalle efter oss. Vi hörde tydligt, hur blyklumpen skramlade i den.

Så där! Nu är jag fri från den historien. —

Nu är det äntligen snö, snö, som i min ungdoms vintrar. Jag tar skidorna och ger mig upp över bergen, över rävspår och harspår och ekorrspår. Orrarna flyga upp ur drivorna. Det flaxar i snåren och skogens tusen ljud smattra mot mina trumhinnor, där jag far fram, för att åter tystna efter mig. Uppe på utkiken stannar jag och ser norrut över de solbelysta kobbarna och det blå, levande havet. Jag ser efter den efterlängtade drivisen, som väl en gång skall komma från Bottenhavet med säl och all världens fröjder. Men havet är rent norröver och ingen ljusning förkunnar att isen är på väg. Jag ser söderut över skogstopparna och — en vild glädje över att vara till griper mig, och jag beslutar att spurta söderöver inåt markerna, tills jag icke har en klädtrasa kvar på kroppen. Snön är härlig och jag ränner så gott jag kan, så fort jag kan. Jag vältrar mig över gärdesgårdarna så som B. L. lärde mig en gång för länge sedan, jag arbetar mig uppför bergen och nedför bergen, och plötsligt är jag ute på landsvägen med min islandströja och skjortan instuckna under svångremmen. Jag är nästan naken och de vägfarande jag möter stirra på mig som på en galning: — Så där ja, nu är han färdig!

Och när jag ångande som ett lokomotiv åker in på min gård, känner jag mig tjugu år yngre.

Till en vacker snö hör ett skidspår. Det är som en berättelse, som en saga.

Vålnaden.

Alla pojkar ha väl någon gång spelat teater, sorgligt att säga, ty sedermera behöver man kanske hela livet för att arbeta bort teatergiftet.

Jag tänker nu inte på nationsspexen i Uppsala, ty de voro ägnade åt glädjen, utan jag menar det allvarliga skådespelet, sådant det bedrives av skolpojkar och till exempel Ranft och hans trupper. Ty som skolpojkar menade vi det ta mig tusan lika allvarligt som Ranft, fast vi inte tjänade så mycket pengar på det.