Somliga ha skrivit gillande. Det har varit ungdomar, som med sin ålders oerfarenhet, lättsinne och entusiasm böjt sina tättbevuxna hjässor inför den kvinnliga logiken. Andra ha varit ogillande och ha icke velat böja sina flintskallar, barplockade av samhällelig receptkärlek, i det de trott sig göra samhället en tjänst.

Intetdera slaget har tilltalat mig. Jag vill knappt nämna opponenten, den tappre översten Melander, som med en viss läsarkvickhet anfallit den samhällsförbättrande frun och stundom fått skrattarna på sin sida, de åldriga åtminstone, ty de unga ta kvinnors ord på allvar och skratta ej, då det gäller livsfrågor — gärna. Men den gode översten, vilken väl trampat ut barnskorna, verkar efterbliven, då han tar fru Steenhoff på allvar. Han har ännu mycket att lära på kärleksstigen. Om det inte är försent och hans katekesmoral ställer sig i vägen.

Jag förstår inte, hur man kan ta en kvinna på allvar, som inte uteslutande sysslar med sin egen erotik och sina barn. Kommer en kvinna med några råd i levnadskonst, något slags filosofi (!) eller överhuvudtaget vill förbättra samhället, resonerar jag så här: — Jaså, hon är icke kär i någon man! Alltså bör hon inte tas på allvar. Eller: Någon man är icke kär i henne.

Och jag har rätt. Ty en kvinna som är kär har icke tid med något annat än sin kärlek. Och icke heller en kvinna, i vilken en riktig karl är kär.

Kvinnan, som vi män älska, begär icke bättre än att få ställa sig under en mans despotism, lyda med ett ord. Och en sådan, som har denna sunda instinkt, är oss oändligt mycket mera tilldragande, vore hon än spetälsk, halt, blind och förtvinad, än en som löper med valsedel. Och gillar en kvinna, som säger sig älska en man, icke allt hos mannen, ljuger hon. Om hon säger: — Jag älskar Johansson, men jag kan icke med, att han snyter sig i fingrarna, då blir hon mig vidrig, ty hon bör också älska till och med hans speciella handlag att snyta sig i fingrarna.

Ty så älska vi män kvinnor, att vi tycka om deras ädla själsegenskaper och leverfläckar och dumheter och passera alla sju himlarna i sällskap med blixtar. Men vi tåla inga lagförslag.

Ty vi känna, att kvinnan har inga chefsegenskaper. Hon passar endast att lyda, och lyda är det enda hon, om hon är sund och kär, gör verkligt gärna. Jag upprepar ännu en gång, på det att män och kvinnor, som äro riktigt skapade, måtte påminna sig det: — Lyda är det enda en verklig kvinna gör verkligt gärna.

Under det att en man minst av allt gärna lyder.

Kvinnorna säga kanske, att detta resonemang visar brist på aktning för dem. Det enda de möjligen kunna vänta av oss är kärlek, och den har intet att göra med aktning eller missaktning. Aktningen är tvärtom ett störande element mellan könen. Vi män äro på sin höjd artiga, men artigheten har intet att göra med aktning. I varje fall mera med kärlek. Och vänta intet av en man, som är hövlig mot er! Män äro hövliga mot varandra, och denna hövlighet oss emellan är egentligen en arg morrning, då ni, mina damer, äro i närheten av oss. Ni borde känna er stolta och glada i ett sällskap, där män äro ytterligt hövliga mot varandra och ytterligt artiga mot er.

Ja, ni ha inga chefsegenskaper. Man ser det på era kroppar, som äro våra, konstnärernas, mest älskade modeller. Kommer så kärlek till, bli de små skiljaktigheterna från Venus Milo, om hon nu skall vara normen, vackra i våra ögon, rörande, tecken på egenart, individualitet. Kanske det är just vår längtan efter er individualitet, som gör, att vi så mycket älska dessa små särtecken, vilka komma oss ibland att glömma, att i var och en av er få vi hela det feminina begreppet, hela ert släkte. Det är konstigt med de små felen. De bli älskvärda i våra ögon, men för alla andra mäns skull önska ni, att de vore borta. Alldeles som med hattarna och plisséerna och volangerna och guipéfiluren. Exempel: En kvinna har köpt en vidrig hatt och kommer hem och visar den för sin älskade. Hon försäkrar, att hon älskar honom av hela sin själ och vill göra allt för honom. Han säger: — Fy fan en sån skrålla! Jag tycker om det enklaste, en huvudbonad, som skyddar dig mot väta och sol! Och utan döda kråkor och höns i!