Hon behåller hatten eller köper en vidrigare. För att inte tala om snörlivet, som alltid sitter så löst, att hon kan få ner hela handen mellan det och kroppen. Har ni, manliga läsare, någonsin träffat en kvinna, som har varit för hårt snörd? Nej. Hon medger det inte.
Alltså klär och snör hon sig för andra än den hon älskar. Och — o gudar! Har ni någonsin träffat någon osnörd kvinna, som icke gör något, om än aldrig så litet nummer av att hon är osnörd? Till nackdel för de snörda.
Nej, goda människor, en kvinna skall lyda, tacksamt emotta en mans kärlek, det och intet annat, och hennes lycka ligger och skall ligga i raka motsatsen till att ge förslag och skapa regler. Hon skall följa som en våg följer stranden.
Då jag säger, att kvinnor, som icke tänka mer på sin egen erotik, än att de ha tid att göra lagförslag för sin framtid, icke äro tilldragande, borde redan detta mitt uttalande avskräcka dem. Jag är man, alla kvinnor vilja var och en verka sympatiskt på alla män, alltså även på mig. Vilken kvinna vill verka otrevligt på mig? Händerna på edra rymliga hjärtan! I viljen det icke. Om ni också äro förlovade och darrande av kärlek till någon, som inte ser hälften så bra ut som jag, alltså till en stackars karl, vars ställning just nu är ganska osäker. Min är det icke.
Jag upprepar: Så snart en kvinna höjer sin röst i samhället i annan avsikt än att behaga, att vara ljuv, att utlova lydnad under den sultan bland millioner sultaner, som täcktes fästa sin orientaliskt beslöjade blick på just henne, blir hon ett oting, som bör klippa sitt hår tätt efter kraniet och anlägga pincené och divided skirts och tala i bas för säkerhets skull.
Jag vet ju mycket väl, att var man och varje kvinna äro just sådana, som de måste vara på grund av lagar, som äro jämnåriga med evigheten. Men det finns något som heter sympati och antipati, och faktum att dessa båda begrepp existera är tillräckligt för deras existensberättigande. Jag älskar dessa båda begrepp, ty jag anser dem vara ett naturens försök att frigöra sig från trycket av sina egna tvångsbestämmelser. Alltså, en tro, ett hopp om förändring, människans, alltets löjliga försök att lyfta sig själv vid håret, evighetstanken, kanhända. Men jag tycker bäst om sympatin, fast jag inte kan säga, att Melander och fru Steenhoff just för tillfället äro särskilt gynnade föremål för densamma. Jag måste skratta, då jag tänker på dem båda! Hur de väl tro sig ha slagit ett stort slag, tala om det med sina bekanta, kanske tala sig upp i falsetten ibland. Under det jag satt lugn här vid mitt skrivbord och tänkte fullkomligt lidelsefritt: — skall jag skriva om segling eller stuvarkonflikten, eller ge fan i alltsammans? Så kom en lycklig tanke. Jag kom att tänka på en grekisk släkting vid namn Melander. Ideassociationen var klar, så herrskapet ska inte tro, att det här har tagit bort nattsömnen för mig. Herrskapet är ju inte längre aktuellt — så otacksam är publiken i vår nervösa tid! Därför bör ni känna tacksamhet mot mig, som dragit fram er ur makulaturen och rengjort er från smörklickar och ostbitar, som gjort er genomskinliga i kryddbon åtminstone.
På grund av samma eviga lag, som kom mig att skriva det här, och vilkens följdriktighet också uppenbarar sig i din uppsyn, min oförstående läsare, påminner jag mig just nu en passus av Chatterton-Hill i hans uppsats om äktenskapsfrekvensen i Frankrike. Vårt nuvarande samhälles grundval är väl äktenskapet. Om Frida Steenhoff tänker sig någon annan form för samhälle eller äktenskap (om vilken form jag på grund av hennes kvinnliga logik ännu är omedveten) än den nuvarande, skulle det kanske icke skada att citera Chatterton-Hills yttranden om den fria kärleken (jag använder Argus’ mycket sympatiska översättning):
Förverkligandet av denna tanke skulle fordra en sådan självförsakelse, en sådan trofasthet och en så starkt utpräglad hederskänsla, att det är otänkbart, det genomsnittsmänniskan med all den grymhet, småaktighet och ytlighet, som ännu kännetecknar henne, skulle kunna fatta vidden av den upphöjda osjälviskhet, som detta ideal rymmer.
Detta är ord av en man, och jag är övertygad om att både den gode överstens och den goda fruns förstånd stanna ett ögonblick vid detta citat.