Pingst.
Ingen blomma kan lysa i gräset som Tussilago. Men den glöder icke varmt. Dess färg är i släkt med vårens ännu svala luft. Den är bara ett löfte, en aning. Men dess guld har i sin kalla intensitet ändå en högre valör än metallen. Den är det gulaste gula, som kan tänkas.
Min skog är blå och violett av sippor. I vildrossnåren och under granarna och tallarna är det varmt som i drivbänkar och där växa de i en rikedom och mängd, som jag ej minns mig någonsin ha sett förut. En och annan gulgrön Gagea försöker göra sig gällande i all denna blå yppighet, men ser helt försagd och tvinande ut. Den viker för anemonernas övermakt och propagandapolitik.
Fem steg från sippornas förposter plaskar havet och solnätet darrar över tång, röda stenar och sand som blir blågrön på djupet. Den blå sidenytan spelar sommar med solrök och hägringar. Längst ute går en vit ångare. Den ser ut att stå stilla och dess rök breder ut sig som en ofantlig pinjekrona. Åland hägrar tydligt, och solen glänser i fönstren på Ekerö posthus.
Vattnet har sjunkit hastigt och runt kobbarna lämnat kvar en vit saltrand, som ser ut som snö. Men eljest är allt sommar och leende därute och genom det stilla plasket i stranden och den svaga brisens sus i tallarna höres alfågelns musik bedårande klangskön, ett det vackraste ackompanjemang till vårens tusen andra melodier.
Nu borde den pingstfirande mänskligheten passa på att vara hänryckt. Luft- och vattenandarna äro gynnsamt stämda. Nu borde vita lustjakter med blåsippsgirlander i master och rår och glada människor på däck under sång och musik stäva ut från alla stränder, ut på det lockande, glittrande vänliga havet. Egentligen skulle de ha sidensegel och förgyllda rår. Men det vore kanske ändå bättre med vattentäta skott och förstklassig livräddningsattiralj.
Jag vet icke, vilken makt som just nu tvingar mig att berätta en hemsk historia från havet härutanför. Men det är icke alltid så ljuvt drömblått som i dag.