En marsdag för många år sedan gingo en gammal fiskare och hans son ut i sälisen. De hade från utkiksberget sett ett par brunnar långt utanför Storbrottet. Sälen borde redan ha fått kutar och dessa måste vara så unga, att de icke kunde simma. Alltså fanns det utsikter att få slå någon kut om icke rent av en fullvuxen hona vid brunnarna.
Med var sin kälke, bössa och pikstav gingo de ut på isen. Vädret var det vackraste, solsken och stark kyla.
De hade hunnit en halvmil ut till havs, då pojken plötsligt stannade, pekade åt norr och frågade:
— Far, vad är det där?
Gubben kisade mot norr. Ett blåsvart moln steg upp bakom Understens fyr. Men det var intet vanligt moln. Det rörde sig i det, det böljade och vred sig.
— Jesus, pojke, isen bryter upp! Vi måste springa för livet, rakt på land!
Och de sprungo. Allt högre steg molnet och från norr hördes ett fruktansvärt dån, som växte och kom närmare. Snart sågo de havet bryta mot isen. Och sjön närmade sig kolsvart under molnet med vita brott.
Men de hade icke sprungit länge, förrän de kände att isen började sucka under dem. Det var stora tjockiskäl med blåis emellan.
— Lägg av kälke och bössa, men behåll pikstaven! vrålade gubben genom dånet. Pojken lade av.