Som mera lättfotad än den gamle och mera rädd kanhända, sprang pojken några steg före fadern. De stora iskälen började spricka under långa knakande och knastrande ljud. Och sprickorna i blåisen sprutade vattnet i kaskader.
De närmade sig Dagen, det yttersta skäret. Bara några minuter och de skulle vara räddade.
Men plötsligt hörde pojken ett: — Hjälp! bakom sig. Han vände sig om på den gungande grunden och såg att fadern kommit ned i en nybildad vak mellan ett par käl. Endast huvudet var synligt över sprickan. Luvan hade fallit av.
Pojken vände och grep gubben i hans grå hår, men fick bara huvudet i handen. Halsen hade skurits av i den vassa blåisen.
Han stod på sitt gungande iskäl med sin förfärliga börda och stirrade på den slagen av skräck och kritvit i ansiktet. Så slängde han den ifrån sig med ett vanvettigt skrik och sprang, sprang — — —
När han kom i land, var havet öppet, och för en rasande nordan drev isen, söndermald till sörja, söderut.
Det var ingen stolt säljägare, som kröp under fårskinnsfällen den aftonen, utan en liten gråtande roslagspojke, som fått något att minnas, som skulle förfölja honom vaken och i drömmen, så länge han levde.
Jag tror inte på havet, inte ens i dag. Men vackert är det och pingsthänryckningsblått.