Karl XII, Herkules och Gustav Mattson.
Jag är bjuden på långgrogg av kapten Söderbom ombord på hans förande fartyg, briggen Alma av Långsund. Det är midsommar, och då nästan alla hans matroser äro härifrån, har han inte velat neka dem en dans med hembygdens tärnor på den nya dansbanan, särskilt som han samtidigt kan få säga ett ord åt ett par av sina redare, som bo här. Och dessutom stod där ett fult band av tjocka nedåt Norrhällans fyr, vidare behöver han allt upp i handelsboden ett slag, och för resten gör han vad han vill, vad det anbelangar! Han har seglat in nog mycket pengar åt de där åkerråttorna!
Alltså finnas många och giltiga skäl, varför han helt sonika gick in här och slängde kroken.
Gubben Söderbom är en gammaldags skeppare, en liten kubisk figur, isgrå i hår och skägg, sjöögd och säker. Han har seglat på alla hav sedan han inte var längre än en märlspik och tycker att Östersjön är en soppskål.
Hans styrman, Matts Andersson, är lika gammal, från samma trakt och har egentligen samma åsikter. Kaptenen och han äro ett par siamesiska tvillingar. De ha växt upp tillsammans, tagit sina examina tillsammans och levt tillsammans hela livet, men gräla alltjämt, utom i tjänsten, förstås. Andersson fick aldrig skuta, han, men nu skulle han nog inte trivas med att stå som befälhavare på eget däck. Han är rödhårig och har långa röda tofsar i öron och näsborrar, på näsan och över ögonen. Båda ha guldringar i örsnibbarna mot fluss.
Den som gjort mig bekant med de båda gubbarna är skeppar Mattson på jakten Albrektina, också han till åren kommen. Han är en blond jätte med långt, vilt skägg, fasta grå ögon och munnen full av snus. Han har varit en förfärlig slagskämpe i sina dar och ingen i hela skeppslaget kan ljuga som han. På styrbordssidan av hans jakt läses ALBREKTINA, men på babordssidan står det ANITKERBLA, ty skriften skall gå framåt såväl som farten! Jäklar anamma! Mattson är min gamle kamrat på sjöfågeljakterna sedan många år tillbaka, och nu är han i den egenskapen inbjuden att tillsammans med mig gästa Almas kapten.
Nu sitta vi fyra i den rymliga och hemtrevliga kajutan. Den är nästan som en salong, med speglar, soffor och stolar. På en vägg hänger en tavla i en enkel mahognyram under ett ojämnt fönsterglas. Den föreställer ett fartyg och målades av Söderbom då han var lättmatros.
I luften framför fockmasten står: