— Tyst, säger jag! Engström, hur stor var Karl XII?
— Han var inte så stor som Herkúles, det svor jag på, sade Andersson. För Herkúles — — —
— Tyst, styrman!! Jag skall väl om inte faen rider märket ha appell på mitt eget folk ombord på min egen skuta — hur var det, Engström?
— Jo, han var en liten karl med rödgult hår, ungefär fem fot lång och inte alls brottare eller atlet. Men han var alldeles ovanligt spänstig när det behövdes. Han var en styv karl, som orkade med mer än de flesta av hans storlek. Gå och se på hans kläder i Nordiska museet, när ni kommer till Stockholm! Kapten skulle inte få dem på sig ens med skohorn. Och för resten kan jag berätta, att min svärfar var med och ritade ett porträtt av honom, när de sist öppnade hans kista i Riddarholmskyrkan. Det är efter hans berättelse jag har det jag vet om storleken på kungen.
— Det var faen, sade kaptenen.
— Nå, men Herkúles då? frågade styrman. Var Engströms svärfar med när de öppnade hans kista också?
— Nej, han kom för sent till den öppningen.
— Det var otur, det! sade styrman och tog en väldig klunk. Är det sant, det här? Dom påstår att Herkúles ska ha varit den allra värste att slåss — — —
— Äsch, sade Mattson, jösses vad han hade legat under, om han skulle ha bräckt an med Gustav Mattson från Söderviken! För han var Sveriges starkaste karl, och det svor jag på. Han kom med samma båt som jag norr över i Kvarken. Det var väl för fyrti år sedan och — — —