— Hör nu, avbröt kapten Söderbom, det var faen det här med Karl XII! Är det verkligen som Engström säger? Att han var liten och smal och rödhårig? Då tar jag ner porträttet, det gör jag!
— Det skall kapten inte göra! För om en karl är liten och smal och rödhårig och ändå är som en stålfjäder, och gör saker som andra inte göra efter och gör dem bättre än stora klumpar till karlar, så är han väl ändå styvare och mer värd att beundras, därför att han är liten till växten. Men nu skulle jag vilja höra vad det är för storverk som den här Gustav Mattson från Söderviken har gjort. Tillåter kapten, att skeppar Mattson här berättar hur det gick till?
— Jo, nog gör jag det! Men det barkade åt helsefyr både med Karl XII och Herkúles! Andersson må säga vad han vill.
— Jo si, sade Mattson, jo si! Var ska jag börja nu? Jag börjar med skål! Si jag seglade med Rosenklippe, den där gamla briggen, ni vet, som såldes hit sedermera. Vi låg oppe i norra Kvarken en dag och låg för styrbords halsar för laber NNO. Vi låg en hel hoper skutor däroppe, mest roslagsjakter var det. Rätt som det var kom en djäkla ONO-rivare. Det blev vitt med en gång och det var inte storm, det var orkan. Då förstår Engström, som är sjöman, att vi fick den faen på styrbords låring, vad?
— Jo, men vad har det att göra med Sveriges starkaste karl?
— Bryt inte av mej! Jag vill berätta hur allt gick till! Vi fick’en på styrbords låring och med samma gick bägge röjelskotena, och skothornena piskade sönder seglet med lik och hela helsiket och storröjeln gick åt fanders. I förbramseglet höll skotena, men när vi firade rån blev det slag i seglet och duken gick ur likena. Och — — —
— Hör nu Mattson, sade kapten Söderbom, det där är nog bra, men håll sej till saken! Det var om Gustav Mattson — — —
— Kapten, sade Mattson, om jag skall berätta, så skall jag hjärta i min talg berätta alltsammans. Skål! När vi firade storbramseglet, så sprang lovarts skot och gigtåg så det lät som kanonskott och kättingen piskade sönder lovartsnock på stormärsseglet. All right! På jagarn gick hals och skot och seglet blåste opp efter staget opp till förstången och när yttre klyvarn halades ner, piskade skotblockena sönder inre klyvarn. Förstäng höll — — —
— Hör nu Mattson, hosta inte så mycke segling, för det kan ju inte intressera Engström! Den här Gustav Mattson — — —