— Håll babblan och skål! Skall jag berätta, så skall allt med! Så halade vi in briggseglet under gaffeln och hade det som stormapa. Allt det där var gjort med en utsjungning. Men sen skulle vi ju lägga henne för så små segel som möjligt för att hon skulle klara sig bättre och inte bli för lovgirig. Vi halade alltså — — —
— Mattson, till saken! jäkla skeppare!
— — Vi halade alltså in briggseglet och gjorde fast fanskapet. Vi firade ned trasorna av storövermärsseglet och gjorde fast’et. Där låg hon nu för storstump, förövermärssegel, förstump, fock och förstäng. Storstänget fick stå, för det hade hållit — — —
— Det var en satan att predika, sade styrman — — —
— Skål! Men vi låg litet för lågt och måste styra missvisande västkurs för att sen falla av åt sydväst, och sen fick vi platt akterlig och åkte in som i hallonsaft in i norra inloppet av Ratans hamn. Är det någon som varit i Ratan? Tacka fan för det! Engström med! Nå, då känner han schäsen. Vi var de första som kom in för stormen, men efter hand kom en massa andra in. En del såg ut som busar, så de måste ligga och reparera och lappa. Stormen höll i sig, och så en dag kom vi några stycken rospiggar överens om att ställa till dans och kolifej för flickorna i byn. Brännvin hade vi och det vi inte hade, skaffade vi. Vi var väl en sju, åtta pojkar som ordnade med allt det där och hyrde ett kök och en kammare hos en gammal käring. Spela handklaver kunde vi allihop, men det var inte alla som ville dansa, utan därför fick dom, som inte ville dansa, sitta i kammaren och spela femkort och durak och salahybika och vad fan som helst — — —
— Ja, men Gustav Mattson, han som var så stark? — — —
— Om jag inte får tala om som jag vill, kan ni resa opp till Ratan själv och höra efter! Men så kom det en hel massa norrlänningar dit, brädgårdsarbetare förstås, och ville vara med och dansa. Gärna det, sa vi, för flickorna hade förstås sina tjangser bland dom. Gärna får ni dansa, sa vi, men vi har så lite brännvin, så det räcker bara åt oss själva. Men dansa får ni så mycke ni vill — musiken klarar vi, sa vi. Då blev norrlänningarna förbannade för att de inte fick sprit, och rätt som det var satte en norrlänning krokben för en pojke ifrån Väddö, här strax söderut. Men det skulle han inte ha gjort, för det var just Gustav Mattson. Han har samma namn som jag, men jag vill just inte påstå, att det var jag. Det var en ungefär lika stark som jag.
All right! Gustav Mattson gick ut till oss, där vi satt och spelte femkort i kammaren, och berättade som saken var och frågte, om vi inte skulle börja kasta ut nu. Men jag satt i god tur i spelet och svarade: — Neej, Gustav Mattson, det hinner vi väl med! Vi väntar en momang. Då gick han in och började på att dansa igen. Men rätt som han dansade, så var det någon som öppnade ett fönster och vräkte in en hink med skulor och smörja, vad det var, genom fönstret och det träffade Gustav Mattson och flickan som han dansade med och golvet blev ju nersmort och det luktade som faen.
Då gick Gustav Mattson ut i kammaren igen och berättade som det var och frågade, om vi inte skulle börja kasta ut nu.
— Nej, jag satt i god tur och hade nära på vunnit igen det jag hade lagt ut för brännvinet. Då sa Gustav Mattson: — Jag ska tal om för dej, Gustav, att jag är egentligen ilsken av mej. Jag är så ilsken, så när jag vaknar ibland om mornarna, när jag har supit, så har jag fickorna fulla med krås och halva strupar. Och fällkniven är alltid våt. Nu börjar jag kasta ut själv!