Och därmed gick han in i köket och började kasta ut norrlänningar. Han kastade ut dem genom fönster och dörrar utan åtskillnad och utan att öppna fönster eller dörrar, så att han förstörde för många fler riksdaler dörrposter och fönsterbågar än glasrutor.
Och när norrlänningarna blev utkastade, så var det bara näsorna, som tog i backen, för något annat hann inte komma ner, förrän han var ute på gården och började valsa med dem igen. Han hade tagit dem som de satt på stolarna eller stog emot väggarna eller var oppe i dansen.
De försökte förstås försvara sig, men efter en liten momang fanns det inga blad kvar på knivarna och inga lock på snusdosorna. Och var Gustav Mattson gick fram, så rörde han armarna så här, så här, och det blev en gång efter honom, en gång så bred, så de kunde ha kört med par efter honom.
Och ute på gården fanns där en gammal uttorkad brunn. Där kastade han ner sexton stycken, för där fanns inte rum för flera. Och det kan både kapten Söderbom och Andersson och Engström förstå, att det måtte ha varit en helsikes trängsel åtminstone på bottnen i den brunnen.
Men nu är det så, att när en börjar slåss och har framgång och medgång och tur så blir en mer och mer opplivad. Det vet jag väl själv ifrån Hamburg och Lübeck och Genua för resten, när jag var i mina bästa tag. Och Gustav Mattson var livad — det fanns ingen hejd längre. Han började springa efter stora stenar, som han kastade in i köket och i kammaren. Det var inte en, utan hundratals, det svär jag på så sant jag vill komma till gud och inte till hornpetter, när jag dör! Och jag svär på lika troget, att ingen av stenarna han kastade in var så liten, att det inte behövdes tre, fyra fullvuxna norrlänningar att välta ut dem, för att bära dem var stört omöjligt. Ratanborna höll på att välta sten i sex dagar, innan de kunde få börja städa något så när bekvämt inne i rummen.
Men en sten fick de inte längre bort än i trädgårn utanför. Där ligger den än, och på den står det inhugget i guldbokstäver dessa sanna ord: Gustav Mattson. Det är mitt namn, fast det inte var jag och fast jag var med. Men det är som en heder att ha varit med vid det tillfället. Nu frågar jag kapten Söderbom och Andersson och Engström: Hade Karl XII eller den här Herkúles kunnat klara norrländska sågverksarbetare så bra? Jag frågar bara! Säg rent ut! Jag har varit med om ett slagsmål, där jag inte rörde marken med fötterna på en hel kvart — så tätt stod vi — så nog har jag varit med! Och Engström vet, att de ha byggt den nya dansbanan i Grisslehamn med så pass mycket mellanrum mellan plankorna, så blodet skall kunna rinna av så hastigt som möjligt — det vet han — så Engström har nog varit med också. Men hur mycket hade Karl XII varit med! Inte ett dyft! Det svor jag på. Om han hade känt till hur det går till i Roslagen och i Norrland, så hade han sökt sig hit på tjänstledighet i stället för att hålla på och leka nere i Ryssland och Turkiet, om han verkligen tyckte om slagsmål!
— Nå, men Mattson, frågar jag, vad gjorde Mattson under tiden, mens Gustav Mattson redde opp slagsmålet?
— Ja sa ju till Engström för en stund sedan, och det är både kapten Söderbom och styrman Andersson vittnen på också, att jag sa, att jag satt i tur i femkort. Hade jag kommit ut, hade det inte behövt bli något slagsmål! Skål!