Vasaorden.
Det var i min ungdomsvår och jag var i Paris. Solen sken och allt lekte för mig.
Vi sutto utanför Café de la Paix en bedårande förmiddag och läto den ryktbara folkströmmen passera förbi oss. Vi voro fem eller sex svenska millionärer som av en händelse stött ihop. D. v. s. jag var då ännu icke millionär, men jag hade ingenting principiellt emot att vara det, isynnerhet som jag i alla händelser hade en millionärs vanor om också utseendet var emot mig.
Somliga av oss voro emellertid något gröna, ty vi drucko absint och visste intet om l’heure, den heliga timmen, som börjar kl. 6 e. m. Jag inbillar mig att de slätrakade och svartmuskiga, överlägsna garsongerna, av vilka några med all säkerhet voro ett gott stycke på väg till sin million, betraktade oss som luft eller på sin höjd som störande tyska landsortsflugor i sin kulturdoftande parisiska kål.
Detta internationella brus, adlat av Paris’ spirituella, naiva, livliga, oberörda, ståtliga Djaggernautlugn, som har sin källa just i hörnet av Café de la Paix, ljöd i mina öron som ett ackompanjemang till vårt samtal, vilket rörde sig om allt, med hausse och baisse som ledmotiv. Men det var också en fest för ögat. Underbara färger och linjer, beslöjade av den obeskrivliga Parisluften, rörde sig kaleidoskopiskt framför oss. Gudomligt sedefördärvade kvinnor fingo stundom fasta konturer, då de passerade. Och buro stolt, överlägset, ironiskt sitt skrås insignier. Allt var ljust i valör. Blått, rött och gult, förnämt och diskret nedstämda några toner. Och hästhovarnas klapprande mot asfalten — ty det fanns då ännu inga autos — ljöd som tonerna från en sordinerad xylofon. Jag tyckte, att jag borde kunna ha hört en knappnåls fall i denna av tusen ljud hopfogade tystnad.
Händelsevis voro alla millionärerna utom jag dekorerade och de markerade detta faktum med var sin gröna bandrosett på förmiddagsrockens vänstra uppslag. Man tar ju seden dit man kommer! Parisaren bär sin röda rosett eller knapp även på kavajen om vardagarna.
Mina kamraters gröna band symboliserade Vasaorden. Då jag nyss sade, att de händelsevis voro dekorerade, är detta nog icke överensstämmande med verkliga förhållandet. Ty förekomsten av det gröna bandet var naturligtvis resultatet av en målmedveten strävan, en offervillighet i någon riktning, en ädel välgörenhet, som det dånat och smällt och smattrat om. Den kloka Staten hade dessa band icke kostat något. Men millionärerna hade fått satsa och hade satsat villigt, ty de hade känt sig som herdarna inför den underbara stjärnan. Mot många tusen kronors avgift hade de fått nådigt tillstånd att hos Gemla — jag menar hos juvelerar Carlman — inköpa en emaljerad liten pjäs av metall och — vad mera är — bära den! Därför voro de lyckliga, som jag var en gång, då jag av en lekkamrat fick en indiansk huvudprydnad bestående av färgade hönsfjädrar.
Millionärerna sutto där alltså utanför Café de la Paix och kände barnets oskyldiga glädje över att verkligen — verkligen — äga det gröna bandet. Men som vuxna män kände de också ett annat slags tillfredsställelse, den att vara och visa sig vara något förmer än andra, som icke hade det gröna bandet. Och solen sken, hästhovarna klapprade, kokotterna drevo förbi i vimlet. Och stundom kom någon gammal man, som livet straffat, någon nedsölad, gråhårig, flottig, hemsk människotrasa med två avgrunder av elände, som stirrade på oss ur ett härjat ansikte, och sträckte fram en vackert modellerad, smutsig hand efter en allmosa, men likgiltigt — il n’y a pas de quoi!
Vi drucko våra drycker i det glada medvetandet att vara välklädda och välbesuttna män.
Plötsligt sade en millionär, som en stund suttit tankfull och tyst: — Är det någon, som har tänkt på det egendomliga, att Engström är den ende i det här sällskapet, som icke är dekorerad?