Ingen hade tänkt på detta underliga sakförhållande — eller, om någon hade tänkt på det, hade han av lutter finkänslighet icke velat påpeka det. Jag hade icke heller ägnat det en tanke.
I samma ögonblick hände något. En procession av människor närmade sig från Place de l’Opéra. De sågo ut som beskedliga lantjunkare från Bretagne eller något närliggande landskap. Gendarmerna stoppade trafiken för att bereda processionen tillfälle att passera.
Alla dessa lantjunkare hade på vänstra rockuppslaget samma gröna band som mina millionärer.
Jag rusade upp och ut på gatan, frågade en gendarm, vad det gröna bandet betydde, och fick till svar en axelryckning och värdesättningen: — Det är ingenting! Det är medlemsmärke i en lantbruksutställning, som håller på någonstans ute åt Barbizon till, och bönderna äro inne för att se på stan!
Jag meddelade mina millionärer det jag fått veta.
Och det dröjde icke många sekunder, förrän deras gröna band voro borta från rockuppslagen.
Om nu en logiker skulle åtaga sig att förklara denna plötsliga Umwerthung aller Werthe, denna blixtsnabbt uppdykande känsla av skam över att bära det gröna band, som nyss var en heder att äga, hur skulle han då, utan att vara för hård, formulera sitt utlåtande?
Jag vill icke vara lika hård, som han skulle vara.
Men varför buro de icke röda band i stället? Rött är ju en komplementfärg till grönt och alltså berättigad enligt färgläran. Och i Paris duger endast rött — eller möjligen violett. Men med knappen kommer man längst.